Landslagskärlek

Olympiastadion i Berlin – den 15 juni 2006. Tolv år har gått sedan Fredrik Ljungberg nickade in Marcus Allbäcks dropboll. Lika klassisk som arenan i sig med 50.000 blågula supportrar på plats. Det går att urskönja en annan typ av trupp. Jodå, Lars Lagerbäcks landslag var ett lag snarare än någonting annat men det fanns stjärnor. Spelare som varit på Europaäventyr i de största ligorna och spelat fotboll mot de bästa lagen.
 
Andreas Isaksson tillhörde Manchester City, Olof Mellberg var general i Aston Villa, Erik Edman ordinarie i Rennes, Ljungberg hade sitt Arsenal, Kim Källström hade precis börjat vinna ligatitlar i Lyon, Zlatan Ibrahimovic erövrade Milano och Henrik Larsson vände Champions League-finaler i Barcelona. Det fanns en europeisk erfarenhet som Sverige sedan dess inte har varit i närheten av.
 
Sätt det laget mot någon av de elvor som funnits sedan dess och det är lätt att börja tvivla, skruva på sig och tänka ”det var bättre förr”.
 
Men vem bryr sig egentligen?
 
I går samlades landslaget i Stockholm inför genrepet mot Peru. Som precis alla andra företag, privatpersoner eller föreningar 2018 så går det även att följa Sverige på Instagram. På en av de postade bilder får en kvinna en autograf av John Guidetti. Det ser ut att vara en överlycklig reaktion.
 
Det är den jag vill nämna. Det är den jag vill lyfta fram. Kärleken och drömmarna.
 
Det är lättare att ta sig till Tyskland än Ryssland – men det kommer att finnas vikingahjälmar, målade ansikten och flaggor med obskyra ortsnamn på när kamerorna sveper över läktarna på Nizjnij Novgorod-stadion om tolv dagar. Som ett slags paketerat inferno som väcks till liv varje gång det börjar nalkas mästerskap för svensk del. Det har ju inte blivit så mycket av den varan under de senaste åren. Men det finns någonting just den här sommaren som saknades för två år sedan. Då var det slutet på en era där gräset ansågs vara grönare på andra sidan. Nu vet vi, när kärleken fortfarande är ny, spännande och spirande, att det räckte med ett kval och två bragdartade insatser för att besvara supportrarnas törst.
 
Så värst många storlag eller matcher på toppnivå finns inte representerade i VM-truppen 2018. Men känslomässigt så kommer det inte att spela någon roll, egentligen. Nu närmare den där premiären vi kommer desto mer kommer supportrarna känna och längta. Om Sverige spelat 0–0 mot Paraguay hade den hamnade i samma fack som den första gruppspelsomgången 2006. Istället blev den någonting helt annat. Om Victor Nilsson Lindelöf nickar in Sebastian Larssons frispark och får tre pinnar på köpet mot Mexiko finns det en chans att det är det som vi om några år tittar tillbaka på.
 
Svenska supportrar har en kärlek till sina landslag. De kommer att ha det den här gången också – trots att klubblagen inte glittrar lika mycket i strålkastarljuset som det en gång gjorde. En ny generation landslagsspelare som är förebilder för unga killar och tjejer. För dem spelar det ingen roll om deras idoler spelar i USA, Skottland eller Belgien. För dem är de spelare med förbunds-emblemet på bröstet och de som ska göra verklighet av supportrarnas drömmar.
 
Vi räknar ner – snart är vi där. Oavsett hur statusen i dag står sig mot en Tysklandssommar för tolv år sedan. Det finns en chans för alla att bli hjältar. Det kommer att skrivas autografer ändå.
 
/Jimmy Åkesson