Det finns en gräns - även för domarna

Av tisdagskrönikören - Tobias Dahlberg

Har du någon gång känt dig ifrågasatt? Har du någon gång fått ta emot hot, oavsett vad du gör? Har du någon gång känt att du har allas blickar mot dig, och då snackar vi inte de där härliga, trevliga blickarna? Har du någon gång känt dig som en fotbollsdomare?
 

Etiketter: tisdagskrönikören

Häromdagen visade en enkät från SVT hur fotbollsdomare överväger att sluta sina jobb som domare på grund av hot. Hot som Inte bara riktad mot domaren, utan även deras familjer. De flesta av oss minns Anders Frisk, Sveriges kanske bästa fotbollsdomare genom alla tider. Anders Frisk, som fick lägga pipan på hyllan för att hoten eskalerade och hans säkerhet kunde inte garanteras. En hemsk tanke, om att Anders säkerhet inte kunde garanteras, blev till verklighet under matchen mellan Roma-Dynamo Kiev 2004, då Anders fick ett mynt i pannan, så huden sprack och blodet rann ner längs ansiktet.
 
Domaren är en person som jämnt och ständigt har irriterade blickar riktade mot sig. Varje match har domaren två motståndare, som håller stenkoll på vad hen gör. Minsta beslut som missgynnar ett lag resulterar i svordomar, ilska och påtagliga påtryckningar. Att vara domare innebär att varje dag hen går till jobbet gör hen det i vetskap om att folk kommer ifrågasätta hens beslut. De få gånger domaren inte nämns överhuvudtaget är oftast dem gånger alla är nöjda med domaren. Vilket innebär att bekräftelsen, som vi alla människor söker på olika sätt, går knappt att uppnå som fotbollsdomare.
 
Det finns nog bara en domare, i modern tid, som har lyckats få en stämpel för att vara en riktigt omtyckt domare. Vi pratar om Pierluigi Collina. Trots uppskattningarna var Collina en tid i sin karriär tvungen att ha personligt beskydd, då hoten mot honom eskalerade.
 
Domarna är placerade i en otacksam roll och visst kan vi påstå att de valt det själva. Men tänk dig själv. Du har länge kämpat för att nå ett jobb du alltid tyckt är kul. Du kommer till jobbet och får varje dag höra hur dålig du är. På väg till jobbet är det någon som påpekar hur dålig du var under gårdagens arbete, hur värdelös du är på ditt jobb. Och då har det bara börjat. Under dagen inkommer nya klagomål på ditt jobb. Det inkommer hot, både mot dig och din familj. Den enda som tackar dig för ditt jobb är din chef, vilket givetvis är bra, eftersom han eller hon betalar ut din lön. Men folket du jobbar för och försöker tillfredsställa visar bara sitt missnöje, även om du har gjort ett strålande jobb.
Kan du sätta dig in i den situationen, då kan du sätta dig in i en domares situation.
 
Det finns ytterst få domare som tar ett beslut för att missgynna ett utav lagen. Det finns väldigt få domaren som låter sig påverkas utav spelare, tränare och supportrars missnöje. Den enda utdelning det ger är i negativ riktning. Våra domare blir färre, då de tvingas sluta på grund av hot. När de blir färre domare kan inte samma, höga nivå hållas. När den höra nivån inte kan hållas blir missnöjet än större. Fortsätter vi behandla domare som vi gör idag kommer snart sporten dö ut. Det finns inga domare kvar och då blir det ganska svårt att genomföra en fotbollsmatch. Skulle Wenger och Mourinho ta till fair-play i sina drabbningar och erkänna, ”ja, det där var frispark för er”? Tror knappast det va?
 
Enligt min mening är det okej att reagera över ett domslut, i vissa fall också framföra sina åsikter, men där räcker det. Om inte en skandal uppstått givetvis. Det tjänar ingenting till att stå och smutskasta domaren i media, att som supporter skicka hot via mail eller sociala medier, där man kan gömma sitt ansikte bakom en skärm. Det enda det gör, är att förstöra det många av oss gillar allra mest. Sporten.
 
Domarna är viktigare än vad som föreställs, men framför allt, de är människor lika mycket som vi andra. Ta hand om varandra och visa varandra respekt. En domare är lika mycket människa som din lagkamrat.

/Tobias Dahlberg

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln