Kompisar före kompetens

Av torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund

Hur ska svensk fotboll utvecklas, om man konstant väljer in medlöpare? Vem ska föra processen framåt om alla bara håller med varandra? En sak är säker: med kompisar före kompetens kommer man ingenvart.
 

Ni som följt mig genom åren vet att jag har varit öppet kritisk mot så väl vårt nationella, som flera av våra distriktsförbund. De har, i ärlighetens namn, också fått en del ros för att man skrotade den gamla tränar- och spelarutbildningen, som låg långt efter sin tid. En kvarleva sedan Gustav Vasas tid, ungefär.
 
Men jag har också varit något skeptisk till delar av innehållet, som står kvar i gamla traditioner trots att forskning och vetenskap pekar i en annan riktning.

Jag har också varit kritisk gentemot turneringsförbudet (där det ligger flera hundar begravna), mot distriktsförbund som aktivt ”misstolkat” forskning för att driva en egen agenda och tagit upp den egentliga anledningen till varför man på flera håll gör om den så kallade distriktslagsverksamheten.


Jag har själv också nyligen nekats plats till en utbildning där man selekterar vilka som tas in med motiveringen att man inte är säker på att jag till hundra procent, står bakom de idéer och tankar som SvFF:s spelarutbildning bygger på. Låt den motiveringen sjunka in en stund.

Jag är ju heller inte ensam om det. UEFA har krävt ännu en revidering, då den nya tränar- och spelarutbildningen innehåller procentuellt för lite spelövningar per träning, till exempel.
 
Är jag bitter? Inte det minsta. De har sin fulla rätt att välja ut dem de tycker är bäst lämpade. Deras motivering är hundra procent korrekt. Och sedan jag började skriva de här kritiska texterna har jag blivit förvarnad på just detta. Att jag i och med dessa texter kommer välja att stå lite utanför, att det blir en konsekvens. Därför var det väldigt intressant att anmäla sig och se om profetian blev sann – och minsann.

Innan en specifik publicering, som läckte ut på förhand, fick jag ett anonymt samtal där man till exempel önskade mig ”lycka till” att komma in på nästa stegutbildning (nej, det var inte samma som ovan).

Framför allt så vet jag att jag inte är ensam. För mig personligen är det inget problem. Jag måste stå lite utanför. Jag måste kunna vara öppet kritisk. Jag vill inte hamna i den där positionen som Peter Gerhardsson beskrev i Offside, där man som förbundsinstruktör står och säger de ord som står i materialet bara för att accepteras av kollegorna.
 
Det som gör mig verkligt upprörd är hur oerhört kompetenta tränare, som jag gått utbildningar med, som har blivit överösta med beröm av såväl kurskamrater och instruktörer för att sedan hamna i sitsen att de blir nekade. De som i stället har fått de platser som dessa personer sökt har i de allra flesta fallen varit betydligt sämre kvalificerade.
 
Förbundens förkärlek för kompisar före kompetens har redan straffat sig ”big time” vid ett flertal tillfällen, men utan att man lärt sig ett smack. Egna agendor drivs igenom, galna beslut tas på felaktiga underlag, pengar försvinner.


Kanske är det dags att införa övre tidsgränser för hur länge man får sitta på olika poster i förbunden. Ska man återfå förtroendet är det snart enda lösningen. Kalla det en sorts självsanering per automatik. För på nästan varje punkt där jag är kritisk är de främsta bakomliggande orsakerna två till antalet: 1. Någon/några har suttit alldeles för länge och 2. Någon är god vän med vederbörande.
 
Och det har fått pågå alldeles för länge.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln