En vanlig match i den danska Superligan mellan Randers och Silkeborg. En vanlig eftermiddag på Jylland med ett vanligt antal åskådare. En vanlig publik och ett vanligt resultat. En helt vanlig match i en helt vanlig serielunk med det gamla vanliga att skriva hem om. Om det inte vore för den ovanlige nakna man som valde att löpa in på plan.
 

Det är med skräckblandad förtjusning mina tankar vandrar till en mellanstor stad i Tyskland. Det är med stort vrede jag ägnar en tanke åt Dietrich Mateschitz.
 

Det går ju att nå elitfotbollen på lite olika sätt. Vissa gör det genom breddläger och Halmstad-träffar. Vissa gör det genom att upptäckas av rätt personer i rätt tidpunkt. Andra gör det genom att kriga sig igenom pojklag och akademier. Oavsett vägar så är de förebilder – de som unga tjejer och killar ser upp till. De som drömmer om att bli precis som dem.
 

Brighton & Hove Albion vinner bollen i eget straffområde. De tar sig ur och spurtar förbi. Farten är hög. Snart kommer passningen i djupled. In i straffområdet har Sam Baldock löpt. Han väntar ut målvakten och hittar Glenn Murray snett inåt bakåt som rullar in 3-0 i det öppna målet. The Championship är i gång – och det finns så många anledningar att älska det.
 

I veckan tog Janne Andersson ut sin första trupp som förbundskapten för Sverige. I truppen fanns en del förväntade namn, ett par bekantingar från IFK Norrköping och några debutanter. Låt oss hoppas att detta inte bara är starten för enstaka spelares landslagskarriärer – utan starten på kontinuitet och filosofi.
 

EM-äventyret fick ett abrupt slut för Lars Lagerbäck och hans Island.
Ett lag som resultatmässigt överraskade alla och även fått Sverige att gå fullständigt i spinn, ja rentav tappa koncepten fullständigt. Men nu är illusionen om Island krossad.
 

På en timslång promenad genom Malmö, tillsammans med min allra bästa vän, påminns jag om vad som gör livet värt att leva, jag påminns om stunderna jag aldrig glömmer och konstaterar att det nästan uteslutande är minnen och upplevelser relaterade till fotboll som får mig att bli riktigt lycklig.
 

27 dagar utan varken sömn eller dagsljus. Knappt en nypa frisk luft har det blivit. Sommar-OS har som vanligt fångat den globala uppmärksamheten och har med den olympiska elden spritt ett sken från Rio, där den lilla idrotten blivit störst i världen.
 

I Europa-mästerskapet 2013 var det Tyskland som satte stopp för gulddrömmarna. I VM två år senare krånglade sig ett blågult landslag vidare från gruppspelet efter tre kryss och stötte återigen på patrull mot Silvia Neid.
Sommaren 2016 blev tyvärr inget tredje gången gillt. Men det blev trots allt två veckor att minnas.
 

I februari valdes UEFAs generalsekreterare Gianni Infantino till ny ordförande i FIFA efter att ”dribblingsmästaren”, Sepp Blatter kört i diket med en krasch.18 år vid makten hade bedövat  omdömet. Joseph S Blatter hade en gång, precis som Infantino nu, nästlats sig in till maktens högsta platå tjänstemannavägen. Samt via eget kampanjade.
 

Elfsborg har varit relativt unika i svensk fotboll. Topplag år efter år – med landets bästa ungdomsverksamhet och en tydlig identitet. Egna produkter tillsammans med spelare som hämtats in i tonåren har blommat och klivit ut i Europa. Endast ett år under de senaste tio åren har klubben blivit sämre än fyra. En stor framgång. Nu är dock klubben i ett annat läge.
 

De svenska damerna i är i OS-final, en fantastisk bedrift – inte minst med tanke på hur turneringen startade. Men det är förrädiska framgångar för svensk fotbolls utveckling.
 

Vi är ett par dagar in på Europamästerskapet 2016, Camp Sweden har öppnat portarna vid medelhavets värme och de svenska supportrarna har tagit med matchtröjor, flaggor och halsdukar för att stötta sina blågula hjältar. Jag är också här, men ändå inte. Mitt primära mål med resan är nämligen inte att supa skallen i bitar och må som pest och pina varje dagen efter. Jag vill kunna gå ut och träna, äta bra och känna att livet är som hemma. För många verkar den här resan och semestern handla lika mycket om grogg, öl och fylla som att heja på Sverige. Antagligen är det precis som min vän uttryckte det:
 


 

I Sverige var klockan strax efter tre på natten. I Japan var den lite över tio på morgonen. 11 i Sydney, 21 i Kanada och 22 i Rio. Trots detta hade vi en nio sekunder och 81 hundradelar gemensam sysselsättning, under precis samma klockslag.
 

Fotbollen drar sällan de stora rubrikerna under de Olympiska Spelen. Trots att turneringen går i ett land där fotbollen är det allra heligaste så har världens största sport aldrig riktigt hakat sig fast i de fem färgklädda ringarna.
Medan det i de andra idrotterna är det största som kan upplevas är fotbollen i sig också uppdelad.