Zicos prestation, en klintbergare?

av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Statistiskt så är det inte större chans än mellan 1.5–2 % att göra mål på hörna. Med det i minne så är det konstigt att publiken så ofta ändå jublar när det blir en sådan. Jag är inte ute efter att försöka lansera någon regeländring, vilket i och för sig är omöjligt i denna världens mest konservativa sport, utan mina funderingar här är mer filosofiska framförallt om man jämför med andra ”fast situations” som någon språkbegåvning uttryckte det.
 

En frispark blir ju farligare och mer värd ju närmare mål den är. Om samma förseelse dessutom inträffar innanför straffområdet ska det ju vara straff, det vill säga den ultimata målchansen. Men en hörna är hörna oavsett avståndet till målet. Till exempel ett skott som är på väg i mål men som räddas av målisen precis innan den passerar mållinjen kan resultera i en hörna. En hörna efter en sådan nära-mål-chans känns som skit, som om man blivit snuvad på något bra, som en nitlott. En hörna däremot, som tilldelas för att bollen snuddat backens skosnöre längst ute vid hörnflaggan, känns istället som vinstlott. Bägge dessa hörnor är ändå lika värda. Jag vet inte vad alternativet skulle vara. Men ska det vara så här?
 
Ser ett inslag om att skolbarnen kastar för mycket mat. Detta är ett enormt slöseri av våra resurser men barnen är ingalunda sämre än oss vuxna. För att hitta lösningar på detta problem så kan ju de som bestämmer bara blicka bakåt 40-50 år. I den skolan, där ännu ingen kunde stava till buffé, slevade likadana tanter på exakt lika stora portioner till alla elever. Detta oavsett om man snällt frågade om mer, eller ville ha mindre för att man inte tyckte om, eller inte tålde. Ville man ha mer så blev man istället serverad ”ät upp och sen kan du komma tillbaka”. Hade tanterna slevat på för mycket så blev det i alla fall inga rester kvar eftersom ingen fick lämna matsalen innan man ätit upp precis allt. Detta såg de kring borden ständigt patrullerande Mat-Stasi till. Ett fullständigt briljant system som tog mer hänsyn till jordens resurser, än barnens…
 
Jag tror inte det är så stor skillnad mellan skottförmågan hos våra allsvenska spelare. Inte  träffbilden, utan bollens hastighet. Jag började fundera på det där när jag av någon anledning kom att tänka på den gamla berättelsen om Zicos omtalade förmåga att skjuta. Han spelade tydligen i en egen division när det handlade om att klappa till bollen hårt. De har vid upprepade tillfällen, av flera källor som det inte finns anledning att ifrågasätta, hävdats att brassen kunde skjuta en boll som låg på mittpunkten över läktarna och ut från arenan. Då pratar vi här inte om Skytteholm, Vångavallen eller Råsunda utan Maracana Stadion. En arena som vid några tillfällen inhyst mer än 200.000 tillskurna och som fram till -92 var världens största fotbollsarena. Jag är skeptisk till att detta, för hur fan kan det vara möjligt att skjuta en boll över dessa monster till läktare? Hade han haft motrull så kanske han kunde kommit några meter längre och högre men nej, det här tror jag icke på! Vi bör nog placera denna skröna under kategorin ”klintbergare”…
 
Det börjar nu på allvar att glesna i leden av de musikaliska hjältarna från 70-talet. Lemmy, som många sörjer, blev aldrig någon favorit eftersom han verkade i en genre och med låtar som aldrig fäste hos mig. I min bok var han häftigare utanför scenen än på den. Bowie däremot, var ju lika spännande på scen som utanför. Dessutom med en låtskatt av hög dignitet även om inte allt var lysande. Den senaste i raden av duktiga hantverkare som nu stämplat ut för gott är Glen Frey, en av originalmedlemmarna i Eagles. Frey var inte bara musikaliskt begåvad, han komponerade även några sånger som håller mer än en mansålder. Hans röst var också starkt förknippad med gruppens sound även om jag håller Don Henley, som han delade sångbås med, för en bättre sångare. När Eagles bråk kulminerade och gruppens separation efter albumet The Long Run -79 var ett faktum startade Frey en solokarriär. Denna musikaliska ensamsegling blev hyggligt framgångsrik men perioden hette 80-tal, så musiken blev därefter. När äntligen nordstatarna och sydstatarna i bandet 1994 hittade en visserligen skör men ändå, vapenvila för en turné och ett album med titeln ”Hell Freezes Over” så hade lagspelaren Frey hittat hem igen, i alla fall musikaliskt.

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln