Varför våga ändra det perfekta konceptet?

Av - Makoto Asahara -

Ett på många sätt, inte minst ur svenska ögon, fantastiskt landslagsuppehåll är till ända. Vi sitter här nu sedan ett par dagar tillbaka med 32 nationer som är klara för det som väntar kommande sommar i Ryssland. Världsmästerskapen i fotboll.
Det största som finns att vinna. Det största man kan uppleva som fotbollsspelare.
 

Etiketter: makoto asahara

På ena sidan stornationer som Spanien, Brasilien och Tyskland som utan att förta sig allt för mycket lyckades boka sina sedvanliga platser. På andra sidan länder som Island, Panama och Peru, som offrade blod, svett och tårar på vägen till något de kanske inte ens själva trodde var möjligt. Och utanför, länder som Italien, Chile, Nederländerna och USA, vars drömmar krossades innan de ens hann uppstå. Lag som av olika anledningen föll på vägen och därmed får vänta fyra långa år på nästa möjlighet.

Detta är det som är så fascinerande och vackert med kval till stora mästerskap. Alltid är det någon uppstickare som gör det ”omöjliga”. Alltid är det någon elefant som inte lyckas hålla sig på styva linan. De som dock klarade sig hela vägen igenom, belönas nu med en fotbollsfest de aldrig kommer glömma. Det beslut som ligger i horisonten kan dock rubba den känslostorm som bara ett fotbolls-VM och vägen dit kan skapa.
 
Tidigare i år beslutade fotbollens högsta styrande organ, Fifa, att VM ska utökas till 48 lag från och med 2026 års mästerskap. Rent praktiskt är det tänkt att fungera med 16 grupper istället för åtta som idag, fast med tre lag per grupp istället för fyra.

Redan på systemfrågan börjar alla fotbollskonventionella alarmklockor att ringa i mitt huvud. Fyrlagsgruppen, denna fotbollsmässiga institution, får väl ändå inte rubbas? Det finns en anledning till att både Champions- och Europa League utnyttjar fyrlagsgrupper i sitt gruppspel. Att i princip vartenda mästerskap man kan tänka sig gör det.

Nämligen för att systemet med fyra lag är det optimala för ett gruppspel.
Det är inte för långdraget som den transportsträcka en sexlagsgrupp kan vara, till exempel, ett hockey- eller handbolls-VM. Det är heller inte så kort att det knappt hinner börja innan det är slut som i en grupp om tre. Med en trelagsgrupp skulle vi istället hamna i en situation där lag, i total panik för varje liten chanstagning, kryper långt, långt, in i sina sköldpaddsskal, rädda för att ett ynka, litet, misstag kan kosta en hel fest då tiden att reparera inte existera.

Vi såg det i en rad mållösa playoffmöten. Vi skulle med största sannolikhet få se det gång på gång i ett gruppspel med tre i varje grupp. I EM förra året, trots att fyrlagsgruppen fortfarande fanns där, så såg vi ett mästerskap där i princip alla utom ett uddlöst Sverige gick vidare. Vi har med andra ord redan sett effekterna av att mixtra med det recept som redan är perfekt. Fyra lag, två går vidare, så som det sett ut sedan urminnes tider. Rättvist, optimalt och perfekt.
 
Att detta måste ruckas om med 16 ytterligare lag i mästerskapet är dock ofrånkomligt då ett VM med tolv fyrlagsgrupper skulle behöva hålla på till det snöar. Med det vidare till roten till den ”onda” – de här ytterligare 16 lagen som Fifa vill ska kunna ta sig till festen. Fler lag ska få chansen, menar Fifa. Fint i sig, men samtidigt är inte en turnering för att kora världens bästa fotbollsnation en välgörenhetsverksamhet. Det är något man ska förtjäna att delta i. Något man ska kämpa och slita för att nå.

Fifa menar dock att moroten att ta sig till VM fortfarande kommer vara stor, gyllenorange och välsmakande även om fler får en del av den. Kommer den det? Eller kommer det helt enkelt istället bli ett kval som är en två år lång, rakare, väg till något som inte glimrar lika vackert och länge som tidigare när man väl tagit sig hela vägen dit?

Skulle lilla Panama ha utropat en nationell helgdag om deras väg till festen varit enklare och om de bara skulle få spela max två istället för tre matcher väl när de tagit sig dit? Skulle den isländska vulkanen ha haft samma intensitet och kraft? Skulle Andreas Granqvists tårar i Milano bli lika mytomspunna och odödliga som de faktiskt har blivit i svensk fotbollshistoria?

Vi kan, trots allt, med all säkerhet inte veta det än.
Men varför ens våga ta risken att så inte skulle bli fallet?

/Makoto Asahara

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln