Sagan som aldrig ger sig

Av - Makoto Asahara -

Den har redan skrivits spaltmeter efter spaltmeter om.
Den har redan hyllats, analyserats lyfts och prisats.
Den har hörts förut. Vi känner alla till den.
Vi vet dock fortfarande inte när, om och hur den slutar.
Den sagan. 
Den om Östersunds FK.


 

Etiketter: makoto asahara

Under torsdagskvällen satte man punkt för det på pappret kanske mest häpnadsväckande och iögonfallande av allt som utgör den delen av sagan som vi fått bevittna fram till nu. 2–0 hemma mot Zorya säkrade Östersunds avancemang till nästa runda av Europa League, före lag som Athletic Club och Hertha Berlin. Lag som spelar dag ut och dag in i några av världens bästa fotbollsligor.
Östersund har precis avslutat sin andra sejour någonsin i lilla allsvenskan.

Att ta sig dit över huvudtaget var en sensation i sig. Till och med avancemanget till Superettan innan det doftade, åtminstone lite, överraskande.
Väl i svensk fotbollsfinrum så var det redan från dag ett en passningsorienterad och flytande fotboll som gjorde de rödsvarta till en uppskattad nykomling i gemene allsvenskt hus. En egen fotboll. En egen väg.
Samma fotboll blottade 2015 års svenska mästare IFK Norrköping i cupfinalen på hemmaplan och skickade Östersund ännu några mil längre bort från de jämtländska gränserna.

På förhand var de skickade till en del av fotbollskartan dit en ”låglevlad” allsvensk karaktär, som de ändå får anses vara i sammanhanget, inte borde få access än, då fienderna där är allt för ”höglevlade" och kraftiga. Ett lag som Östersund ska, rent teoretiskt, inte kunna besegra ett storlag som Galatasaray i ett dubbelmöte. En bortaseger på ett kokande Ali Sami Yen ska inte finnas på kartan. Helt ärligt ska inte avancemanget mot PAOK finnas på kartan heller.
Och framförallt ska inte vägen vidare från gruppspel i Europa League finnas tillgänglig för den där lilla allsvenska karaktären.
Gång på gång ska det egentligen inte vara möjligt – men gång på gång händer det ändå. Inte ens när man stått för så många skrällar att man plötsligt sitter med ett favoritskap på axlarna faller man (även om lagkapten Brwa Nouri menade att man inte var favoriter).

När man nu dessutom kan börja blicka mot slutspel och dubbelmöten likt i kvalet igen så är det ännu en gång med intrycket att det inte ska vara möjligt att ta ett steg till. Det må ha gått så här långt – längre än det som i sig var längre än möjligt. Men inte längre, väl?
 Förutom att Athletic och Hertha inte är Atletico och Dortmund så tyder också det mesta på att Östersund inte kommer att vara samma Östersund på andra sidan årsskiftet. Saman Ghoddos, Ken Sema, Fourad Bachirou och typ alla andra i laget ryktas, hett och intensivt, vara på väg ut i proffslivet. Värt dessutom att lägga till att de ovan nämnda herrarnas raketutveckling på personlig nivå är lika osannolik som lagets.
Må så vara om de likt ryktena säger väljer att fortsätta sina egna sagor på annan ort efter jul.

Östersunds saga då? 
Ingen kan nog avgöra när den faktiskt ska ta slut, oavsett hur många gånger man har fullt befogenhet att utbrista att  ”nu kommer det ändå bli för svårt för dem”. Eller som nu när man dessutom kan konstatera att "de kommer bli ”sönderköpta” och vara chanslösa oavsett motstånd i nästa runda".
Men frågan är om vi ens kommer förstå att det sker väl när det sker. Väl när sagan faktiskt tar slut.
Var går egentligen gränsen för hur många gånger omöjlighet kan upphöjas i två?
Oavsett vad som händer så fortsätter Östersund att testa och mixtra med den formeln.
Nu får de göra det även nästa år.

/Makoto Asahara

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln