Svensk fotbolls största ”justitiemord”

Nu kan det erkännas.

Jag är inblandad i ett av svensk fotbolls största ”justitiemord”. Det inträffade för 30 år sedan. Därför tycker jag nu att det är dags att äntligen lätta det samvete, som tyngt mig i så många år.
Så här var det:

 

År 1985 möttes AIK och Öster i den svenska cupfinalen, som var den första upplagan av Skandia-Cupen. Matchen spelades på Råsunda Stadion den 19 juni.

Expressen, företaget där jag då arbetade, var medarrangör. Innan avspark utsågs en jury, som skulle utse ”Matchens Lirare”. Det blev en tremanna jury bestående av Anders Brulin, SvFF, som valdes till ordförande, Skandias vd Björn Wolrath samt undertecknad. Ett hedersuppdrag som jag kände mig mycket stolt över. Wolrath avstod, varför det blev Anders och jag som skulle samsas. Inga bekymmer med det. Vi kände varandra väl efter en gemensam karriär i Norrtulls SK i stockholmserien på 60-talet.

Thomas Andersson byts in….

Matchen var väl ingen höjdare. Vad jag minns var det få målchanser. Men i den 52:a minuten lyckades i alla fall Östers isländske center Teitur Thordarsson skjuta 1-0, framspelad av Andreas Ravelli.

AIK:s anfall skapade inte mycket och i den 55:e minuten bytte tränaren Roffe Zetterlund in Thomas Andersson som forward. Han ersatte Roger Sundin. Det blev en viss uppryckning, men finalen såg ut att sluta med småländsk seger. Vid full tid ledde Öster fortfarande med 1-0.
Anders Brulin och jag måste fem minuter före full tid vara klara med vårt juryjobb. Vi skulle meddela vårt beslut till en glasmästare, som befann sig någonstans nere i Råsundas undre ”katakomber”. Han måste ha fem minuter på sig för att kunna texta och rama in diplomet till ”Matchens- lirare”. Priset skulle delas ur direkt efter slutsignalen.

Ingen lirare hade utmärkt sig speciellt under de 85 minuter som vi två i juryn noggrant studerat varenda spark på planen. Till slut enades vi om Andreas Ravelli, Östers mittback, som svarat för ett habilt jobb i försvaret och dessutom gjort några framgångsrika raider framåt -bl.a. målpassningen.

Nu fick glasmästaren göra sitt. Efter 90 minuter visade han stolt upp det inramade diplomet med Andreas Ravellis namn.

Speaker på finalen var Tipsgeneralen Lars Gunnar Björklund. Självklart meddelade vi också honom vårt beslut.

… och kvitterar på övertid

Domare var Ulf ”Utta” Eriksson från Sollefteå och han hade efter några byten och skador lagt till två och en  halvminuter.  Och vad händer då?

Jo, i matchens sista spark kvitterar Thomas Andersson, framspelad av  Sven ”Dala” Dahlqvist.  1-1. Det innebär förlängning. Spel 2x15 minuter tar nu vid. AIK är närmast att avgöra, men det blir inga fler mål. Matchen måste nu avgöras på straffar.

Anders Brulin och jag tar ett nytt snack. Kan vi behålla Andreas som ”Matchens Lirare”? Eller ska vi utse en ny? Inte minst någon av målvakterna, Bernt Ljung i AIK eller Thomas Ravelli i Öster, kan ju bli matchhjälte i straffläggningen. Vi tar ett snabbt snack med glasmästaren. Klarar han av att rama in ett nytt diplom, om vi måste ändra oss i sista stund. Han ger klartecken. Men han måste ha fem minuter på sig för jobbet, varför prisceremonin i så fall måste ändras något.

Bernt Ljung suverän straffräddare

En rafflande straffläggning tar vid. Här visar sig Bernt Ljung vara en panter i AIK målet. Han tar tre straffar, slagna av Peter Truedsson, Erkka Petäjä och Ronnie Persson. Två ”stramare” tvingas han släppa in. Men då AIK gör mål på tre straffar går cupsegern till Solnas med sammanlagt 4-3.
Nu är goda råd dyra för Anders Brulin och mig. Vi enas snabbt om en ny ”matchens lirare”, AIKs matchhjälte Bernt Ljung. Vi springer ner till glasmästaren, som börjar sitt nya jobb. Då dyker speakern Lars Gunnar Björklund upp. ”Han går i taket” över att vi i juryn har ändrat oss. Lars-Gunnar har redan före slutsignalen talat om för ”Öster-pappan” Stig Svensson att Andreas Ravelli utsetts till ”Matchens- lirare”. Det vet hela Öster-laget om när förlängningen börjar.
Hur ska Anders och jag agera nu? Låta Andreas Ravelli eller Bernt Ljung få priset?

Vi viker oss för Lars-Gunnar. Lagt kort ligger. Vi stoppar glasmästaren, som hunnit texta Bernt Ljungs namn på diplomet, men inte börjat med inramningen. Vi anser att vi är chanslösa mot en speaker med ”mikrofonen i handen”.

Prisutdelningen vidtar nu på Råsundamattan. AIK erhåller det nya vandringspriset ”Viljan att vinna”. Spelarna får sina cupmedaljer. Ceremonien avslutas med att Lars-Gunnar förkunnar att Anders Brulin och Claes-G Bengtsson utsett Andreas Ravelli till ”Matchens-lirare”.

Det är inte många åskådare kvar på Råsunda, publiksiffran var bara 4888. Men när Andreas hämtar sitt pris hörs ett unisont buande.

Diplom till Bernt Ljung trots allt

När jag kommer tillbaka till jobbet på Expressens sportredaktion möts jag av många tråkningar. ”Classe”, det finns ett jobb ledigt i packsalen. Sök det!   kommer  det från en av de värsta AIK-arna. Jag skäms. Och lovar mig själv att inte ingå i någon jury fler gånger. Ett löfte som jag inte kunnat hålla.

Nu har det gått 30 år sen mitt ”juryfiasko” på Råsunda. Allting borde för länge sedan vara glömt. Och är det säkert också.  Men - när jag häromdagen städade i mina gömmor, hittade jag ett diplom med Bernt Ljungs namn. Där framgår det att  han utsetts till ”Matchens-lirare” i Skandia-Cupen mellan AIK och Öster den 19 juni 1985. Alltså det diplom som han aldrig erhöll. Dock inte inramat.

Jag ringer upp Bernt Ljung, som nu bor i Borlänge. Han minns finalen mycket väl. ”Jag tog tre straffar och var nära att också ta de båda andra (slagna av Mats Nordgren och Teitur Thordarsson). Efter matchen var det prisutdelning på plan. Vi fick ett vandringspris, men jag har inget minne av något pris till ”Matchens-lirare”.  Jasså,  det gick till Andreas Ravelli”.

Jag tänker nu överlämna Ljungs diplom- inramat- vid något passande tillfälle. ”Men, säger Bernt sportsligt, gör ingen stor sak av det. Vi får inte nedvärdera Ravellis insats”.

Självklart inte! Han får behålla sitt diplom. Det handlar bara om att ett diplom som legat undangömt i 30 år äntligen hamnar hos sin rättmätige ägare.

Att ta tre straffar i en final är väl att vara ”Matchens-lirare” om något.

Tycker i varje fall en gammal jurymedlem.

/Claes-G Bengtsson

Etiketter: gästkrönikören

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln