Ronaldo och Messi, once in many lifetimes

Båda sidorna har minst sagt övertygande argument, som till fullo hade hållit om de inte kunde besvaras med minst lika starka argument från motsatt sida. För båda dessa herrar har, både på pappret rent statistiskt och på planen rent prestationsmässigt, gjort goda anspråk på att få anses vara världens genom tiderna bästa.

Och nu, här, under det senaste decenniet, har vi välsignats med att ha två av dem aktiva och dominerande samtidigt. Tvekampen blir heller inte desto mindre fascinerande och het av att de spelar i varsin del av världens kanske tyngsta fotbollsrivalitet, den mellan Real Madrid och Barcelona. Den svalnar inte av det faktum att de båda ännu inte fått lyfta en VM-buckla i landslagssammanhang (Ronaldo fick vänta till 2016 innan han fick lägga vantarna på sin första och enda EM-bucka).

Frågan är – hur länge kan deras dominans fortgå?

När Cristiano Ronaldo inledde förra hösten med en måltorka utan dess like i det spanska ligaspelet så var det till och med så att undertecknad började fundera på om åldern till slut kommit ikapp den evigt unge portugisiske megastjärnan. Samtidigt, fortsatte en några år yngre Lionel Messi att vissa ännu fler strängar på sin argentinska mästarfiol, där han såg ohyggligt bra ut.

Messi ser fortfarande ut att vara i nästintill sitt livs form. Men det som ändrats efter årsskiftet är att samme gamle Ronaldo har kommit tillbaka – kanske även han hungrigare och farligare än någonsin.

Speeden, frisparkstillslaget och de vindsnabba dribblingarna lämnade han kvar i den yngre versionen av honom. Idag är han en skoningslös jägare i straffområdet. En helt annan typ av spelare. Men likväl kanske en spelare med en ännu högre verkningsgrad i ett välojlat Madridmaskineri.

Även Messi har förändrats med åren, även om han fortfarande gör skäl för smeknamnet ”La Pulga”, loppan, med sin till synes ostoppbara rörelse och teknik. Den utvecklade versionen av Messi kan dock även slå frisparkar likt straffar och bjuda på vackra assist på rad.

Varken Ronaldo eller Messi är samma spelare något mer. Men likväl är de lika, nästintill löjligt, bra i sina finaste stunder.

Ni förstår säkert var jag vill komma med denna utläggning.
Två fenomen. Två stjärnor. Som lyft varandra till astronomiska höjder med sin briljans. Som lyft fotbollen. Som vi ska vara lyckliga att ha fått uppleva under vår livstid. Oavsett lagtillhörighet.

/Makoto Asahara