30 timmar hem igen

Av måndagskrönikör - Jimmy Åkesson

Fågelvägen är det drygt 1 300 mil mellan Stockholm och Port Moresby. På alla andra sätt är det två städer och länder som är så väldigt långt från varandra. Mästerskapet kunde ha hamnat på hemmaplan – istället blev det en plats på andra sidan jorden där väpnade rån och våld hör till vanligheterna. Till Papua Nya Guinea åkte 15 stycken U20-lag för att uppnå sina drömmar.
 

Sydafrika drog sig ur, Sverige uppmanades att söka och mästerskapet hamnade i ett land i västra Stilla havet. Det är lika ologiskt som det är logiskt i en tid med korrupta fotbollförbund och män på höga hästar som gör allting för att fylla sina redan överfyllda fickor med guldtackor och sedlar. Vi har blivit vana att ifrågasätta hur länder får sina mästerskap. Men vi får inte låta det neutraliseras. Ändå så spelas det där världsmästerskapet just nu trots att landet är mitt uppe i en cyklonperiod, där homosexuella förbindelser är förbjudna och straffbelagda med upp till 14 års fängelse och där dödsstraff i viss mån fortfarande råder. Ett land där kvinnor är extra utsatta och där det närmaste sjukhuset ligger tre timmar bort med flyg.
 
Det kändes tveksamt redan från början och det har sedan dess pratats om köpta röster för Sepp Blatters omvalda plats som FIFA-president 2015. Det svenska U20-landslaget reste 30 timmar enkel resa med blicken på att nå en final. Det blev respass redan efter 270 minuter och fyra poäng. Förlust mot Nordkorea, storvinst mot värdnationen och oavgjort mot Brasilien. De svenska tjejerna fick inte lämna hotellet förutom vid träning och match. I Port Moresby spelade de tre matcher i 30 gradig värme.
 
Lag vinner och lag förlorar i VM – men korruptionen är fortfarande det som behöver bekämpas hårdast. Alla lag åkte dit och gjorde det bästa de kunde. Men hur sker en mental uppladdning med vetskapen att det är med fara för livet de kliver utanför hotelldörrarna? Hur kan vi inte ha kommit längre?
 
FIFA gav mästerskapet till ett land som inte uppfyller FN:s krav på mänskliga rättigheter.
 
Kanske kan turneringen bidra till att världen ser hur illa ställt det är i landet och att fler sluter upp för att bekämpa kriminalitet. Kanske kan det också bidra till att fler tjejer får spela fotboll. Hur mycket fotbollen än kan hela så kan den inte göra allt. Så länge världens största fotbollsfederation styr med järnhand kommer fler felbeslut att tas och det är fotbollen som drabbas hårdast. Det pågår ett världsmästerskap med några av de största talangerna i världen och där fotbollen kommer i andrahand.
 
Sverige då? Det gjorde ungefär vad som krävdes av dem. Nordkorea är en av favoriterna att nå hela vägen. Mot Papua Nya Guinea blev det 6–0 trots ett knackigt spel och svidande självkritik. Stina Blackstenius nätade fyra gånger om och satte sitt femte mål mot ett Brasilien som kvitterade, bevakade och på ett destruktivt sätt satte stopp för svenskornas medaljdrömmar. Det blev aldrig Sveriges turnering. När 6–0 i ett världsmästerskap inte är tillräckligt går det att ifrågasätta motståndet. Brasilien gjorde nio mål på hemmanationen – Nordkorea gjorde sju. Sverige hade fem mål upp till tvåan från Sydamerika. Nu är det 30 timmar hem igen.
 
På tisdag spelas kvartsfinalerna. Det går att ifrågasätta alldeles för mycket med det här mästerskapet för att det ska kännas okej – både på och utanför planen.
 
/ Jimmy Åkesson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln