Jag minns kvalet till Champions League när Valencia mötte Elfsborg i ett dubbelmöte. Det var 2007 och Valencia hade spelare som David Villa, David Silva, Morientes och lovande unga spelare som Juan Mata och Ever Banega på planen. Offensivt var det ett av Europas roligaste lag att titta på. Som roligast var det nog ändå när drygt två meter långe Nikola Zigic byttes in bredvid Villa på topp och Valencia helt plötsligt började mata inlägg i stället för sitt snabba kombinationsspel.
 

Mitt i pågående seriespel i de största europeiska ligorna så ska det helt plötsligt delas ut priser för den gångna säsongen. Men har de inte redan gjort det tänker ni? Jo – FIFA tröttnade ju på det där och gjorde som de brukar göra när någonting inte går deras väg. De skapar en egen gala. Men uppriktigt sagt – ska vi inte bara skrota allt det där istället?
 

Det här är på intet sätt en ny spaning. Det här är en vädjan och en önskan.
 
Snälla.
 
Fimpa all spelreklam.
 
Sedan 2017 jämställs spelberoende i lagen med drog- och alkoholberoende. Det är dags att våra ögon, öron och sinnen förskonas från reklamen också.
 

När Arsenal vann med 2-1 över Newcastle i lördags gjordes målen av Granit Xhaka och Mesut Özil. Det gjorde mig extra glad, inte bara för att jag håller på Arsenal, utan för att det var just dem.
 

Det går att ta sig fram i fotbollsvärlden på olika sätt. En del slår igenom med dunder och brak, syns överallt och plogar likt en isbrytare fram genom lagen till toppen. Andra tar bakvägen, i det tysta dunklet bland träningsplaner i ungdomslag och farmarklubbar. Kristoffer Peterson landade i nederländska Almelo och hittade rätt med livet.
 

I en fotbollsvärld där personliga varumärken, målgester från tv-spel och att vara stor på sociala medier tillhör vardagen är det extremt skönt att se att det finns sådana som N´Golo Kante. Då tänker jag främst inte på att han är en fantastisk spelare, som kanske är bäst i världen på just sin sak. Jag tänker främst på människan och personen Kante.
 

Säsongens första landslagsuppehåll är slut och det känns skönt, även om Nations League faktiskt har gett det en extra krydda. 
 

Jaha, nehe. Nations League var det ja. Turneringen (eller vad det nu ska benämnas som) kommer säkerligen att sätta sig, och mitt bland träningsmatcher och efter-VM-skalv så ställde Sverige upp mot Turkiet och visade att det är längre till EM än vad många trodde.
 

Sverige debuterar på måndagskvällen i Uefa Nations League. Möte med Turkiet i en ny form av turnering där träningsmatcher blir tävlingsmatcher och en EM-biljett så småningom kan säkras.
 

Paus i allsvenskan med precis två tredjedelar spelade. Många poäng kvar att fördela, men vi har också kommit en bra bit in i serien. Därmed har vi lite kött på benen och kan se hur bra eller dåligt det gått för de tränare som kommit in inför årets säsong, med målet att bygga om ett lag och en klubb.
 

Fotbollsspelare blir bara dyrare och dyrare, och kräver mer och mer i lön. Det är knappast någon hemlighet. De senaste åren har det stundtals spårat ut rejält hos vissa klubbar, framförallt engelska klubbar men även hos PSG och Kina med flera. Men bara för att vissa klubbar har pengar så behöver man inte bli mindre noggrann med vilka spelare man köper, eller hur mycket man är beredd att betala.
 

Hyllas den som hyllas bör – när en stor spelare kränger av sig skorna och lägger upp dem på hyllan gör det ont. När en stor spelare inte tar det beslutet själv gör det ännu ondare. Tack, Lotta Schelin. Livet är viktigare än fotbollen.
 

Jag bodde ett par år i Köpenhamn och får fortfarande ganska ofta frågan ”vad är skillnaden på svenskar och danskar?”. Allt som oftast brukar jag beskriva danskarna som rakare, mer auktoritära och att de inte är lika konflikträdda som svenskar. En generalisering givetvis, men än en gång har jag fått vatten på min kvarn.