En Janne Anderssonsk trupp


Av - Jimmy Åkesson -
26-årig kille från Norrköping som uppskattar kombinationen skrivande, fotboll och kaffe. Coachar i dam division 3, håller igång i division 6 och jobbar med kommunikation. Är svag för yttersidor, glidtacklingar och har alltid haft Sami Hyypiä som idol.

Det som kändes så långt borta är snart här. Vi har klarat oss förbi en vinter med tvivelaktiga landslagsläger och PR-maskinister, men spekulationer och krönikor om den där anfallaren från Rosengård. Nu står vi här – med blågula drömmar om att erövra en turnering precis som vi gjorde en sommar i Tjeckien 2015.
 

Etiketter: jimmy åkesson

Då pratar jag om det som jobbet som ska göras på planen. Fotbollens intresseantagonist – du är antingen fotbollsidiot eller musiker – fallerade redan efter att det första ackordet på MP:s gitarr lämnat rörförstärkaren. Den officiella svenska VM-låten kan vi begrava här och nu och hoppas på att Janne Anderssons manskap presterar bättre när det väl gäller. Å andra sidan hade låten knappt räckt till mot Gibraltar så att åstadkomma ett bättre resultat än Per Gessles och Linnea Henrikssons verk är i sammanhanget inte speciellt meriterande.
 
Hur som helst.
 
Det blev en sådan där Janne Anderssonsk VM-trupp. Ett kollektiv. De som tog Sverige till VM-festen är de som också ska få uppleva den på plats. Några får stanna hemma, de som kom tidigt till förfesten men inte får följa med ut när kvällen blir till natt. Bittert? Ja självklart är det bittert. Har du en gång fått vara med så vill du alltid ta dig dit igen.
 
Ken Sema tog hela Allsvenskan med storm 2017, snurrade upp försvarsspelare på Emirates och visade att han var tillräckligt bra för att bli en del av kval-truppen och landslaget. Janne Andersson må inte vara den mest populistiska av alla förbundskaptener men nog trodde jag och många andra att mittfältaren från Norrköping skulle ta en plats på det plan som flyger till det stora landet i öst. Marcus Rohdén fick platsen istället och när vi väl är där så kommer det knorras över att Semas internationella kreativitet saknas. Han har någonting som Sverige hade behövt – den lekande fotbollen blandat med stenhård disciplin, det där han jobbat sig till från Sylvia via Tor-Arne Fredheims Ljungskile till Östersund.
 
Blixten slår väldigt sällan ner två gånger på samma ställe. Sverige mirakelspelade sig igenom ett kval och ett playoff mot en nation som de i nio fall av tio inte ska slå. I ett mästerskap är det återigen skarpt läge. Det finns såklart ett naivt hopp, en dröm om att nå bortom det där gruppspelet. Vi kan skriva ner “att allt kan hända i utslagsmatcher” hur mycket vi vill i våra anteckningsblock, artiklar eller appar – om Sverige ska ta sig dit krävs det nya Italien-bragder. Mexiko, Sydkorea och Tyskland är motståndare med världsstjärnor. Sverige är det inte.
 
Andreas Granqvist kommer att spela ett världsmästerskap som Helsingborgspelare. Isaac Kiese Thelin harvar i den belgiska andraligan. Sebastian Larssons Hull är ett lag på nedre botten i Championship. Vi kan fortsätta så där. Vi vet om det där. Janne Andersson och alla 23 spelare vet om det. Supportrarna vet om det. Det är en trupp och ett landslag som har mycket att bevisa. Det är spelare på väg tillbaka från skador, spelare som inte får tillräckligt med speltid i sina klubblag, men som likväl har återvunnit kärleken från de svenska fansen. De kommer att följa med till Ryssland och de kommer att vråla fram Markoolio-låtar från kortsidorna med målade flaggor i ansiktet.
 
Tar sig Sverige vidare från gruppen kommer det bli ett VM-slutspel att skriva om och ingen kommer se det som ett fiasko om det stannar vid tre matcher. Det känns inte lika halsduksgrått som under Erik Hamréns tid. Det finns en optimism och ett hopp som det alltid gör inför stora mästerskap. Men det känns ändå lite. Vanligt och lite lagom. Det finns ingenting just nu som ger det där lilla extra. Det som behövs för att nå lite längre än vad man egentligen ska klara av.
 
Kollektivet klarade det av det i höstas. John Guidetti stod främst i det led som gjorde det för tre somrar sen och Andreas Granqvist höll fanan högst på San Siro. Det är det vi får förlita oss på – svenska fotbollsgrabbar som visste att vägen till VM var svår. Och att den är ännu tuffare när mästerskapen drar igång. Har vi lite tur så köper landslagsledingen ett par dussin Bazinga-muggar om det skulle gå vägen.
 
/ Jimmy Åkesson

Kommentera gärna:

Nyhet!

Limpar Camp för alla födda 2003 - 2005

Aktuellt just nu

Alltid aktuellt

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln