Imorgon är det äntligen dags att sparka igång Allsvenskan 2017. Fans fulla av förväntningar, nykomlingar med viljan att skrälla, nya Stockholmsderbyn och 16 lag där alla står på noll poäng. Allt är precis som det ska vara och det är hög tid att dra igång en fest som pågår i sju månader. Detta blir fantastiskt.
 

Äntligen. Den här texten är varken den första eller sista du kommer läsa med ett äntligen i starten under den här veckan. Det är Allsvensk premiärvecka och runt om i Sverige puttrar intresset för att fullkomligt koka över till helgen. Supportrarna ordnar med sina sista tifo-pusselbitar, flaggmålningar och stämmer upp rösterna för att höras ordentligt när just deras lag äntrar planen för första gången i årets Allsvenska. ÄNTLIGEN!
 

På fredag inleds hockey-VM i Plymouth, USA. Tjejerna ska göra upp om den åtråvärda pokalen, som på damsidan anses mycket högre värd än på herrsidan. Vad som skakar hela turneringen är att den regerande mästaren ser ut att missa mästerskapet, till följd av ett rimligt krav med orimliga svar.
 

Marcus Berg föll – Emil Forsberg stegade upp från elva meter – Janne Andersson knöt näven och konstaterade att Sverige tagit kommandot på Nationalarenan i Solna. Därefter blev det en behaglig resa och en fin start på fotbollsåret 2017. Och det är framåt vi ska se.
 

Ära de som äras bör. Jag har givit SvFF många slängar av sleven i tidigare texter. Men nu är det faktiskt dags för en rejäl skopa med beröm. Framtidens fotboll är här. Låt oss omfamna, bejaka och utveckla den.
 

Janne Andersson har återigen samlat landslagstruppen för att fortsätta kämpa om en VM-plats och det känns, precis som man vant sig vid, som det finns en positiv aura kring det svenska laget. John Guidetti har lämnat återbud, men annars känns det som truppen är så stark som den kan vara. Martin Olsson har dragits med en skada men hans plats kan Ludwig Augustinsson definitivt fylla upp.
 

På en spelplan finns det oftast två sidor när det gäller lagsport. På den ena sida står ett antal spelare, på andra sidan lika många från det andra laget. På varje sida står en grupp människor som, mer eller mindre, sympatiserar med sitt lag på planen. På samma villkor ska de försöka bryta ner laget på andra sidan för att vinna matchen. På läktaren gör åskådarna allt för att hjälpa sitt lag till seger och motståndarna till nederlag.
 

Så var vi framme vid finalen. Att kalla den grand kanske är en överdrift – men hur som helst så är det en titel som står på spel och när du väl är en av två lag som slåss om den så är den betydelsefull.
 

Det publicerades i veckan en debattartikel i olika medier, där ordförandena för Hallands och Skånes respektive fotbollsförbunds, tillsammans med diverse sakkunniga tog upp varför barn idrottar. Tyvärr blev det en tunn och ytlig text.
 

Det sägs att man behöver lägga 10.000 timmar på någonting för att bli professionell på detta något. Om det stämmer så är jag och många med mig sedan länge professionella fotbollsåskådare och fotbollskännare. Förra veckan var en helt normal vecka och så här såg den ut för min del.
 

Minns ni den 5 juni 1985? Säkerligen inte. Har ni någonsin kollat tillbaka på tidningsrubrikerna den 6 juni? Om inte så ska jag hjälpa er. Glenn Strömberg föll i straffområdet på Råsunda, fixade en straff till Sverige i måstematchen mot Tjeckoslovakien. Sverige vann matchen med 2-0 men dagen efter hängdes Strömberg ut som en fuskare. Han blev hårt ifrågasatt hemma i Sverige för sin filmning, trots att han fixat tre viktiga poäng.
 

Om Europa varit den stora fotbollsscenen sedan urminnes tider så börjar jättarna runt omkring röra på sig. De har funnits där tidigare men det är först nu när den centrala punkten för pengar och makt vill expandera som den andra världens öppnas upp. Och de kommer anfalla från båda öst och väst.
 

En kväll för länge sedan, jag tror jag var elva eller tolv år gammal, stod jag och en kompis och tjongade bollar på grusplanen vid skolan. Vi hade rätt roligt, även om han var mycket bättre och jag ofta slog hål i luften när inläggen kom från kanten.
 

Jag minns dagen som igår när jag en vintrig decemberdag skulle möta klubbens fotbollsstyrelse för första gången. Jag kände av historiens vingar när jag gjorde entré i det stora pampiga styrelserummet på Stockholms Stadion.  Enorma prisskåp klädde väggarna i rummet och påminde tydligt om klubbens drygt hundraåriga historia. Jag var tillbaka i det rum där jag som spelare på sextiotalet suttit många gånger och lyssnat på kloka ord från klubbens legendariska guldmakare, Sigge Bergh och Gunnar Lundqvist.
 

Hur ska svensk fotboll utvecklas, om man konstant väljer in medlöpare? Vem ska föra processen framåt om alla bara håller med varandra? En sak är säker: med kompisar före kompetens kommer man ingenvart.
 

FC København är vidare till åttondelsfinal i Europa League och i morgon torsdag spelas det första mötet mot holländska jätten Ajax. Är det rimligt att hoppas på ett avancemang för danskarna? Ja, varför skulle det inte vara det.
 

1 160 kronor i månaden. 13 920 kronor om året. En kvarts miljon på 20 år. Det är just nu min personliga nota för att uppleva det jag älskar allra mest. Och då har jag ändå studentrabatt inbakat i det priset.
 

Utan att romantisera en inhemsk cup som spelas tidigt på säsongen så går det att konstatera att en del favoriter redan åkt ur, att en del gått vidare och att största skrällen inte nådde kvartsfinal trots att de var obesegrade.
 

Jag har den senaste tiden mottagit mail och samtal från föräldrar, vars barn provtränat men inte erbjudits plats i olika fotbollslag, för att de helt enkelt inte platsar. Vid blotta åsynen kanske inte särskilt upprörande. Det är kanske inte optimalt för någon som nyss börjat spela fotboll att kasta sig in i en miljö där de flesta redan spelat i sex-sju år.
 

I helgen bjöd jag hem två vänner för första gången. Det är väl ingenting konstigt med det för någonstans måste ju en vänskapsrelation börja. Det enda problemet vi har är att vi inte pratar samma språk.