1989 – minns det som om det hänt för en kvart sedan

Av Erik Aldaeus

Att Hammarby är tillbaka i allsvenskan har knappast undgått någon. Det har heller troligen inte undgått speciellt många fotbollsvänner att det länge var ovisst vilka två lag i trion Hammarby, Gif Sundsvall och Ljungskile som skulle ta klivet upp ur superettan. Många tyckte säkert att ord som ”superdrama” och ”superrysare”, som dök upp lite här och där i medieflödet, kändes befogade. Personligen kunde jag inte hålla med mindre. Dylika ord känns futtiga, snudd på hånfulla, för alla oss som har upplösningen av dåvarande norrettan 1989 i ständigt färskt minne.

 

Det slår mig att det har gått 25 år sedan den där hösten när Berlinmuren föll och när Vasalund skulle gå upp i allsvenskan. Kvartersklubben från Solna hade ett ganska bra grepp om serien in i det sista. I näst sista omgången blev det 3-1 hemma mot Forward på gamla Skytteholm. Jag och min kompis och hade börjat röra oss mot utgången när Forward gjorde ett sent tröstmål. Men det spelade förstås ingen roll. En pinne mot Luleå i sista omgången skulle ju räcka ändå.

Trodde vi. Och alla andra. Oavsett klubbsympati.

Det som i Hammarbykretsar för alltid kommer att kommas ihåg som ”Miraklet i Karlstad” har inget motsvarande epitet i Vasalundskretsar. Men tro inte att det som hände någonsin kommer att glömmas bort bland Vasalundsvänner för det. Vad var det då som hände? Ja, trots att vissa detaljer går isär skedde alltså det att Vasalund efter att ha missat en straff spelade 0-0 borta mot Luleå. Hammarby, som inte hade varit i serieledning på hela säsongen, fastställde i samma veva slutresultatet 4-0 i sin avslutningsmatch borta mot Karlstad. För att gå om Vasalund hade Hammarby behövt göra två mål till.
Speakern i Luleå gratulerade det nyblivna allsvenska laget, Vasalund, kvartersklubben från Solna som aldrig hade spelat i allsvenskan. Problemet var bara att matchen i Karlstad inte var slut. Domaren hade lagt till ett antal minuter, vilket inte hörde till vanligheterna på den här tiden.
På övertid gör Hammarby 5-0. Med matchens, och hela säsongens, sista spark kommer även 6-0. Både Hammarby och Vasalund slutar på 36 poäng (två poäng för seger på den här tiden) och 25 plusmål. Hammarby tar förstaplatsen tack vare fler gjorda mål, 49 jämfört med Vasalunds 43.

Jag satt hemma hos min kompis, samma kompis som jag såg Vasalund-Forward med föregående helg, på Lövgatan i Råsunda och lyssnade på Radiosporten. Jag glömmer aldrig när reportern Leif Jurefalk vrålade att Hammarby hade gjort sitt tredje mål på sex minuter och passerat Vasalund.
Det har gått 25 år, men jag minns det som i går. Nej, jag minns det som om det hänt för en kvart sedan.

Först lärde jag känna Bo G T Peterson, mannen som förvandlade Vasalund till ett hungrigt topplag i dåvarande norrettan. Jag hade alltid undrat hur kan kunde undgå att dö efter det som hände den 22 oktober 1989. Lite senare lärde jag även känna Bosse Petersson, mannen som varit tränare i Vasalund under tre sejourer. Han var bland annat tränare i Vasalund 1989. Den nyfikna delen av mig har alltid velat veta hur Peterson och Petersson ser på vad som hände den där höstdagen i slutet av 80-talet. Den försiktiga delen har varken velat eller vågat fråga.

Plötsligt en kväll, när jag satt i samma bil som dessa båda Vasalundslegendarer, på väg hem från en BP-match på Grimsta, började de prata om vad som hände. De hade naturligtvis inte glömt vad som hände, även om de kämpat vidare. ”Det där kommer att förfölja en så länge man lever”, var en replik. ”Vi var så unga och hade så mycket framför oss”, var en annan replik.

Jag minns inte om jag sa något eller om jag bara lyssnade, men pulsen var hög, saliven i munnen borta och ögonen allt blankare.
Än i dag när jag går på Huvudstagatan mellan Skytteholm och Solna Centrum kan jag snegla mot platsen där det mål stod som Forward satte sin reducering i. Det många minns i dag är sista omgången, Luleå-Vasalund 0-0 och Karlstad-Hammarby 0-6. Jag har inte glömt Forwards mål i sista hemmamatchen heller. Jag kan inte glömma. Det går inte. Hade Vasalunds backlinje bara hållit koncentrationen uppe matchen ut hade det inte blivit något mål där. Historien hade sett annorlunda ut. Framför allt är det så många känslor, minnen, drömmar och livsöden som hade sett annorlunda ut.

Mardrömmar hade varit drömmar; drömmar hade varit mardrömmar.
Liverpools legendariske manager Bill Shankly lär ha sagt ”fotboll är inte ett spel på liv och död, det är mycket viktigare än så”. Om det är någon som understår sig att hånle mot denna sanning eller tvivla på den, ring mig.

Ring mig så kan vi snacka.

/Erik Aldaeus

Etiketter: gästkrönikören

Senaste Krönikor

Arkiv

Fler krönikor av