Europa League-finalen var en besvikelse på många sätt. Inramningen och atmosfären där publiken satt flera hundra meter från planen, fick matchen att kännas som vilken träningsmatch som helst. Spelkvalitén, åtminstone inledningsvis, var inte mycket bättre även om båda lagen blixtrade till stundtals.
 

Medan det laddas frenetiskt i stora delar av fotbollsvärlden och alla de sista förberedelserna ska slipas till innan avfärden mot Frankrike så matchade nästa generations landslagsspelare mot Nederländernas dito i en värmländsk skymundan.
 

För bara två år sedan tog Romas allra störste farväl. Francesco Totti avslutade karriären och Stadio Olympicos hyllningar ville aldrig ta slut. När de väl gjorde det, blev det tyst, och sedan började saknaden. Då var det tur att Daniele De Rossi fanns att hålla i handen.
 

På måndag är det återigen dags för Janne Andersson att ta ut en landslagstrupp. Möten mot Malta på hemmaplan och en bortamatch mot gruppfavoriten Spanien står på schemat, men det ser inte ut att bli problemfritt i uttagandet av truppen denna gång.
 

Det har knappast gått någon obemärkt förbi att Henrikh Mkhitaryan väljer att inte åka med Arsenal till Baku, där Europa League-finalen mot Chelsea spelas på onsdag.
 

2–0-vinsten mot Danmark den där sensommarkvällen i Viborg känns betydligt längre bort än vad den är – men det brukar väl bli så när avståndet till det man väntar på blir kortare. Ytterligare ett år har gått sedan kvalet startade med en ny förbundskapten och det har hänt en hel del på damfotbolls-fronten. Om några veckor ska landslaget ta examen.
 

Vi har nu spelat en tredjedel av Allsvenskan. Rikard Norling skojade friskt efter matchen mot Helsingborg att samtliga topplag hunnit med en kris. Andreas Alm hade gett upp och han själv, Rössler och Billborn hade varit ifrågasatta.
 

Premier League är slut. Bundesliga och La Liga likaså. I Serie A har vi en omgång kvar att se fram emot. Ja, ni fattar. Den europeiska fotbollssäsongen lider mot sitt slut och en för många lag välförtjänt sommarsemester står för dörren. För några lag väntar dock en rejäl utmaning med att rusta truppen inför nästa säsong. Manchester United måste städa upp. Real Madrid måste bygga om. Juventus ska hugga en ny tränare. Sen ska väl shejkerna göra sitt också. Med andra ord finns stora möjligheter att vi får en transfersommar med många iögonfallande övergångar mellan storklubbarna runt om i Europa. Därför är det på sin plats att lista de tre spelare jag anser kommer bli intressantast att följa under sommarens Silly Season.
 

Att finalplatserna i Champions League och Europa League tagits av fyra engelska lag är ingen plötslig smocka mot övriga Europas fotbollsverksamhet. Det är resultatet av en process där de engelska klubbarnas höga tv-intäkter och deras klubbägares djupa fickor långsiktigt slukat syret för övriga utmanare.
 

Det gamla ordspråket att det svänger om Bajen går långt bak i tiden. Förutom att uttrycket använts som albumnamn på Lalla Hanssons platta med Hammarbylåtar, har det ju också använts i olika situationer kring hur känslan kring klubben varit och hur det gått för laget. Och säkert en hel rad sätt som inte jag har lika bra koll på en de riktiga bajarna.
 

Årets Champions League-finalister är, som nog alla som läser detta känner till, Liverpool och Tottenham efter att de stått för två av de värsta vändningarna jag sett under de år jag följt turneringen. Tänkbara utmanare är möjligtvis Barcelonas upphämtning mot PSG för två år sedan samt Deportivo La Coruñas superskräll mot Milan 2004. Endast i ett fall av de nyss nämnda mötena har antalet bortamål fällt avgörandet, nämligen i Tottenhams fall. Ändå tycker jag det är dag att slopa just bortamålsregeln.
 

Fotbollsmatcher kan vara tillknäppta, defensiva, chansfattiga och blodlösa. Men de kan också vara fullständigt underbart böljande, med oväntade vändningar, mirakulösa upphämtningar och enormt starka känslor.
 

Inför returerna av veckans Europamatcher var det väl knappast någon som trodde att Champions League och Europa Leagues finaler skulle bestå av fyra engelska klubbar. I Europa League sågs möjligheten som mer sannolik, men i CL var det snarare motståndarlagen Barcelona och Ajax som låg i förarsätet inför returmatcherna.
 

Det osannolika uttåget mot Liverpool på Anfield är inte värdigt en klubb som Barcelona. Den som får bära en stor av skulden är tränaren Ernesto Valverde.
Jag är medveten om att kritisera en tränare efter en sån där match är att sparka i en öppen dörr, men faktum är att jag, och nog många med mig, gått och väntat på att det ska komma en motgång för årets Barcelona. Det har gått lite för bra, mycket för att Real Madrid har varit helt under isen och Atletico Madrid gör en medioker säsong.
 

Det brukar ju heta att linjen mellan galenskap och geni är hårfin och kanske blir den om möjligt ännu tunnare på den absoluta toppen. Det är också intressant hur mycket överseende galningens fanskara har bara för att han tillhör klubben de själva sympatiserar med.
 

Vi ungdomstränare brottas ständigt med vad som egentligen ska stå i fokus. Vid vilken ålder är det relevant att prata resultat? Hur ger vi ett helt lag samma förutsättningar? Ska vi prata lika mycket försvarsspel som anfallsspel? Stora frågor där svaren ofta blir ganska komplexa. 
 

Att Ajax bortaslog Tottenham Hotspur i det första semifinalmötet i Champions League är uppseendeväckande. Att man gjorde det med en drygt 50 år gammal spelmodell gör det bara intressantare.
 

Det händer inte allt för ofta. Men ibland vid den här tiden på året får jag ett infall att ta en lång kvällspromenad till olika idrottsanläggningar, för att se om de är kvar så som jag minns dem. När fotbollssäsongen har dragit igång på riktigt och vårsolen skiner långt in på kvällen går jag bort till Solna. Jag tar en sväng förbi Skytteholms IP och bort till Råsunda IP, kanske blir det även en runda till Läroverksplanen och Udden. Av Hagalunds IP finns inte längre ett spår kvar, där står sedan länge ett nytt bostadskvarter. Jag tar ändå vägen förbi den förgångna anläggningen.  
 

Man slutar aldrig att förvånas när det kommer till Lionel Messi. År efter år, match efter match ser vi honom leverera för sitt Barcelona, men den lille argentinaren hittar ständigt nya sätt att få åskådarna att tappa hakan av hans briljans.
 

Ett ständigt arbete som har en lång väg kvar – men en resa som just nu upplever positivitet och välvilliga vindar. Små medel kan betyda mycket om de betydelsefulla rösterna hörs och de destruktiva inte får plats. VM i all ära. Damfotbollen är mycket mer än så och det börjar folk förstå.