Fotbollens eviga cykel

Av onsdagskrönikör - Joakim Forsell

Precis som så många i min generation, födda under sent 80-tal, var de första fotbollsidolerna jag fick det svenska landslaget 1994. Efter att som sexåring tillsammans med pappa suttit uppe på nätterna och fascinerat följt lagets väg mot brons var jag fast i fotbollsträsket.
 

Etiketter: onsdagskrönikören

Jag och min lillebror spenderade enormt många timmar under vår tidiga uppväxt att först se VM-krönikan innan vi cyklade till den närliggande fotbollsplanen och för ytterligare några timmar fick vara våra hjältar. Oändliga gånger har straffläggningen mot Rumänien ägt rum på en sjumannaplan dryga två mil utanför Borås.
 
När de olika bronsvinnarna under mina tidiga tonår sedan valde att sluta med fotboll var det ingenting jag reflekterade över. Nya VM-slutspel hade spelats och nya hjältar hade fötts. Dessutom hade jag skaffat mig ett eget lag att följa. Efter en resa till London hade mina föräldrar köpt med ett gäng souvenirer till mig och min bror. Jag fick en mugg och ett par målvaktshandskar med Liverpools emblem på och så enkelt kan det tydligen vara att fastna för ett lag. Med laget kom också spelare som snabbt fastnade.
 
Michael Owen var en stor hjälte för mig men i takt med hans märkliga klubbyten så försvann också den idoldyrkan. Istället var det Steven Gerrard som fick ta plats längst upp på podiet över fotbollsspelare för min del. Där stod han kvar enda till den avslutande hyllningen på Anfield 2015. Visst försökte jag följa hans resa i USA och ibland såg jag den stora legendar jag älskat. Men jag hade vuxit upp, jag ansåg mig nog för gammal för att skaffa nya idoler. Istället började jag älska fotbollen och också uppskatta spelare från andra lag än det jag kallar mitt eget.
 
Jag minns att jag som barn ofta tänkte att jag någon gång i framtiden kommer vara äldre än de spelare som slår igenom. Jag hoppades givetvis att jag själv skulle slå igenom och ägna mitt liv åt fotbollsspelande och tjäna en massa pengar. Någon karriär blev det inte och när jag blev så pass gammal att yngre spelare än mig slog igenom minns jag inte.
 
Nu sitter en ung kille som Alexander Isak på bänken hos Borussia Dortmund. Han är elva år yngre än mig och en del av min fotbollshjärna säger att jag med min erfarenhet borde kunna utmana honom. Kanske skulle man ta upp karriären igen, göra en Micke Nilsson och ta en plats i landslaget lagom till VM i Ryssland?  Jagår väl medveten om att det aldrig skulle gå(Jag har ju trots allt dålig rygg..) så är det nog en tanke som aldrig kommer försvinna. Jag har spelat fotboll under fler år än Alexander Isak levt och att han då skulle vara bättre än mig förefaller ju omöjligt.
 
När unga spelare slår igenom idag kan jag inte heller undgå att tänka på hur korta karriärer fotbollsspelare faktiskt har. VM 98-generationen med Zidane och Ronaldo i spetsen har sedan länge lagt skorna på hyllan. Den unge, frispråkige Malmö-talangen Zlatan Ibrahimovic närmar sig 40, levererar visserligen fortsatt på högsta nivå, men lär snart tänka på refrängen. Listan på fotbollsspelare som slagit igenom, levererat och sedan lagt av är oändlig sedan jag 1994 själv fann intresset för världens vackraste sport.
 
Man frågar sig vad som händer efter Leo Messi och Cristiano Ronaldo. Jag är övertygad om att fotbollsvärldens cykel kommer fortsätta framåt. Nya spelare tar över och så kommer det alltid vara. Allt medan jag har en dröm om att fortfarande vara där.
 
/Joakim Forsell

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln