Sveriges startelva mot Spanien

Det här ska inte handla om de individer som togs ut att starta matchen utan mera om en attityd, en som det skulle visa sig ofruktbar inställning till ett motstånd av Spaniens kaliber. För Spanien är bra. Det är man alldeles oavsett att större delen av det lag som håvade hem titlar för några år sedan – VM 2010, EM 2008 och 2012 – har bytts ut. Det är sju år sedan sist och tiden går inte att lura.

Spanjorernas teknik har alltid varit överlägsen vår och de har mycket på grund av det alltid tett sig ”svåra” för Sverige. Vi har heller inte mött dem särskilt ofta, vilket beror på att övriga Europa mer eller mindre isolerade Spanien under Franco-diktaturens år (1939–1975). De spanska landslaget spelade då ytterst få vänskapsmatcher.

Det är först under senaste 20 åren som landslaget blivit att räkna med. Då har den teknik som alltid funnits där fått kokas ihop med taktiska insikter som går djupare än att ösa på framåt och klippa alla som försöker ta sig igenom det egna försvaret. Barcelona och Real Madrid har under samma period vunnit Champions League tio gånger av 20 (4+6).

På så sätt är det ett monster som Sverige har att möta i EM-kvalet. Deras spelare slåss antingen i toppen på ligan varje vecka eller ställs i Champions League mot kvalificerat motstånd gång på gång. Jag nänns inte ens börja vaska i den svenska truppen för att hitta något som liknar det. Någon finns där men det är inte många.

Kan man överhuvudtaget slå ett sådant lag? Nej, åtminstone inte enligt Janne Andersson och spanare i landslagsstaben. Hur gör vi då? Vi gräver ner oss och hoppas på det bästa, vilket i det här fallet tycks ha handlat om att hålla siffrorna nere.

Men det är orealistiskt att tro att ett lag som lägger sig platt ska kunna stå emot ett annat i 90 minuter. Med Anderssons uttagningsattityd blev det dessutom en omöjlighet. Han valde redan före matchen bort spelare som Kristoffer Olsson (mf) och Alexander Isak (f), spelare som vi vet kan hitta på saker själva och underlätta för sina lagkamrater.

Det är orätt mot de uttagna spelarna att förvänta sig något annat än en krasch vad gäller resultat. Därför att det bland de elva fanns mycket små möjligheter att åstadkomma något med bollen. ”Men vi hade många bollvinnare”, säger kanske någon som lärt sig kursmaterialet utantill. ”Säkert”, säger jag, ”men vi hade ytterst få som kunde göra något med bollen när den vunnits”. Det var inte så många att de hade kunnat utveckla ett uppehållande samspel. När sedan Viktor Claesson gick sönder och ersattes av Jakob Johansson blev det ännu mer minus på den avdelningen.

Att som Janne Andersson då skylla allting på Claessons skada är att glida på sanningen. Felet var begånget tidigare. Och att föredra Berg framför Isak? Klart är bara att en av dem ska spela bredvid Quaison. Men vem? Kanske den som för tillfället är i målform.

Som det nu blev var det en startelva utan hopp som ställdes mot mycket kvalificerat motstånd. Förmågan till eget passningsspel var framgångsrikt eliminerad redan där. Därför blev insatsen mycket sämre än den behövt bli.

/Gunnar Persson