Förrädiska framgångar

av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

De svenska damerna i är i OS-final, en fantastisk bedrift – inte minst med tanke på hur turneringen startade. Men det är förrädiska framgångar för svensk fotbolls utveckling.
 

Missförstå mig inte nu. Jag har suttit i soffan och hejat, våndats och jublat. Jag är fantastiskt glad över att vårt svenska landslag får spela ännu en stor mästerskapsfinal. De har utifrån sina förutsättningar gjort en enorm prestation som på fredag får tävla om de ädlaste olympiska medaljerna. Det är bara att glädjas och gratulera.

Men det är framgångar som döljer en obekväm sanning. Sverige har varit snudd på totalt oförmögna att bedriva ett eget anfallsspel i matcherna både mot USA och Brasilien. Här måste nu svensk fotboll vara stark och inte stirra sig blind på resultatet.

Naturligtvis kommer fotbollen att få sig en ordentlig skjuts i och med detta, inte minst på barn- och ungdomssidan. Och med  avstamp i detta bör man tydligt markera en ny inriktning på sin spelarutbildning: Vi ska utveckla spelare med verktyg att föra matcher, även mot de riktigt stora nationerna.
 
Faktum är att, precis som FC Rosengårds tränare, Jack Majgaard Jensen påpekade i ett Facebook-inlägg, så har Sverige haft svårt även att föra matcher mot betydligt sämre lag, som till exempel Sydafrika i premiären.
 
Vi saknar speluppfattningen, de kvicka fötterna och lugnet med bollen. Och mitt i all glädje är det samtidigt väldigt jobbigt, ur tränarögon, att se den tydliga frånvaron av dessa ingredienser. Min gissning är att man för tidigt satsat för mycket på fysik. Notera: för mycket. Där är det nämligen få andra som kan mäta sig med de svenska spelarna.
 
Det handlar inte om att man ska spela fin fotboll för sakens skull. Det handlar om att bygga för framtida framgångar. Att ta plats som en av de riktigt stora på damsidan. Där var Sverige förut, men har fått allt svårare i en tuffare konkurrens. Flera nationer är på gång underifrån.

Naturligtvis ska vi inte glömma bort och lägga försvarsspelet åt sidan. Men det måste finnas en betydligt bättre balans än vad som är fallet i dag.

Och med tanke på hur A-landslaget har bytt strategi gång efter annan är det inte lätt för ungdoms- och juniorlandslagen att hålla en blågul tråd hela vägen, á la Spanien eller Tyskland. Nu måste svensk fotboll tydligt markera vad man vill.
 
Med detta sagt har fotbollen på barn- och ungdomssidan utvecklats, men alldeles för ofta möter man fortfarande på lag som sparkar iväg bollen så långt de bara kan mot en snabb forward i förhoppningen att vinna matcher. Och ledare som står och berömmer när spelare helt opressade rensar bollen all världens väg över sidlinjen. Det är fortfarande på tok för vanligt förekommande.
 
Eller lag som enbart följer en tränares passningsmönster för att lura sina 10-åriga motståndare, som inte har förmågan att läsa den typen av spel.
Ja, det går åt rätt håll, men det går för långsamt och det är för otydligt vad man vill egentligen med framtidens yrkesverksamma fotbollsspelare. Den diskussionen har fallit i glömska. Detta trots fotbollens ansvar att utbilda de som idag vill försörja sig på idrotten.

Med det sagt så önskar jag Pia Sundhage och hennes tappra landslag ett varmt lycka till.
Vi vill alla fira en guldskimrande OS-bragd på fredag.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln