Elva spelare gör inget lag

Av mästaren - bernt Ljung

Ser matchen mot Montenegro. Sverige ställer inte upp med ett lag, Sverige ställer upp med elva spelare. Ser matchen mot Frankrike. Sverige ställer upp med elva spelare och någonting som i alla fall i försvarsspelet liknar ett lag. Varför ser det ut så här? Varför kan inte Sverige vara den effektiva lagmaskin som är ett måste för att vinna slag mot horder av individuellt bättre spelare likväl som att vinna mot horder av individuellt sämre diton som tex Montenegro.

 Om vi ska kunna hävda oss så måste det bli en förändring. Generellt så är vi fantastiska på att organisera, att samarbeta och att kämpa för varandra men detta gäller inte i fotbollslandslaget idag. Det är möjligt att jag är helt ute och cyklar därför att orsaken till att vårt lag inte längre lyfter kanske helt sonika beror på att våra spelare internationellt sett är för långt efter om vi undantar ett par stycken. I så fall är det bara att ge upp och hoppas på en ny generation som frälser oss någon gång i framtiden. Det vore trist och det vill vi, som ältar och spekulerar i orsaker till den nedåtgående svenska kvaliteten inte göra, inte än i alla fall.

Dagen efter ser jag Island mot Tjeckien. Jag fastnar framför TV´n och tänker, men va fan, varför är inte vi som Island? Jag har aldrig varit avundsjuk på Isländsk fotboll eftersom vi alltid har varit bättre. Idag gäller inte det, i alla fall inte som lag betraktat. Visserligen har vi kanske fler namnkunniga spelare, en bredare topp och ett större urval men vi saknar det viktigaste, vi saknar fighterhjärtan. Att kriga i försvarsspelet tar vi för givet men att göra det även i anfallsspelet kan tyckas konstigt eftersom det är svårt att kämpa med bollen. Men ska vi kunna rubba de bästa i framtiden är det helt avgörande att fler orkar springa och delta mer intensivt och oftare inte bara i försvarsspelet utan framförallt i anfallsspelet i sista tredjedelen. Vi kan aldrig göra cirkushästar av arbetshästar men vi borde kunna göra arbetshästar av cirkushästar och vi borde börja nu.

När Zengin och Durmaz vid ett mål nonchalerar kamraterna på planen och istället gnussar med Zlatan på bänken ser de ut som två knattar som stolta över att gjort mål springer till sin pappa bredvid planen. Det är samtidigt lite gulligt, men det kan också vara ett tecken på att gruppkemin är skadad. Om så är fallet är det allt annat än gulligt.

Apropå Island så imponeras man även av Lagerbäcks proffsiga och gentlemannamässiga framtoning i en tv-intervju strax efter slutsignalen som kungjorde att förlustsviten av tävlingsmatcher nu bröts. Samlad, vänlig och analytiskt perfekt lägger han ut texten och man bara gillar honom ännu mer.

Inte nog med att bussar fyllda med människor från hela Sverige dagligen tagit ut kompassriktningen mot Ullared. Nu kommer vi även att kunna flyga dit och jag undrar, finns det tiggare där? Om vi svenskar tycker att flintasteken får en fadd smak, en smak av dåligt samvete eftersom vi vid affären två timmar tidigare, utrustade med en kasse fredagsmys, tyckte det var jobbigt att se den tiggare som satt vid ingången. Var kommer då ett människohjärta att känna när vi passerar en tiggare utrustade med ett monster till kundvagn av saker som vi inte behöver? En kundvagn som ger överflödet ett ansikte och som har noll procent med vår överlevnad att skaffa.

 Mattias Fredriksson var en bra skidåkare. Som expert i Vinterstudion är han ett fynd. Till skillnad mot Blomqvist säger han saker som vi inte hört hundra gånger tidigare. Dessutom är han frispråkig och rolig på ett kaxigt ödmjukt sätt. Förmodligen är han mediatränad men befriande nog verkar inget av det ha fastnat. Kanske bedrev han även den träningen på egen hand…

/Salve

Etiketter: mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln