Pojken som växte upp

Av onsdagskrönikören - Karl Sundström

Ingen sa att det skulle bli enkelt. Ingen sa att det skulle så spikrakt. Vägen från lilla rugby-hålan Warrington till Old Trafford kan tyckas kort. Det är egentligen bara att byta tåget mot spårvagnen och sedan vandra en liten bit. Men för Jesse Lingard har resan tagit betydligt längre än så.
 

Etiketter: onsdagskrönikören

Han är talangen som alltid stått på gränsen. På gränsen till ett genombrott, men med den genomgående känslan av att det ändå är en bra bit bort. Leicester, Birmingham, Brighton, Derby. Lånekarusellen har varit lång och snurrig. Stundtals bortglömd och med lite speltid. Stundtals hyllad och en hårsmån från Premier League. Och när han väl fick chansen i Premier League gick han sönder redan efter 45 minuter. Jesse Lingard har varit talangen med fötterna, tekniken och skallen – men som genom hela sin karriär fått höra att han har varit för liten för att ta sig över den där gränsen.
 
Sir Alex Ferguson var emellertid av en annan åsikt för fyra år sedan: ”He is 19, came through our youth system and is built like Jean Tigana was for France. But he never got into the limelight there until he was about 24, and I think that will be the same with Lingard.”
 
När Lingard, 23 år gammal, med en sträckt vrist mötte bollen på volley och bombade in 2-1 i FA Cup-finalens förlängning var det kronan på verket efter en finfin säsong. En säsong där han, efter att ha byggt upp sig själv rejält, visat vad kontinuitet kan göra för en ung spelare. Om vi kan ta med oss något från van Gaals tid i United är det att han givit egna produkter chansen. En oundviklig konsekvens av de många skadorna, säger en del. Men det räcker egentligen med att kolla på Lingards förbättrade fysik för att, i hans fall, hävda det motsatta.
 
För nu talar man inte längre om Lingards bristande fysik. I stället talar man om huruvida han faktiskt är tillräckligt bra. Få United-spelare har delat opinionen så mycket som Jesse Lingard under den just avslutade säsongen. För ineffektiv och ojämn, säger ena sidan. En lojal och perfekt lagspelare, säger den andra. Lingards största problem är inte längre fysiken. Nu handlar det i stället om att han inte heter Gareth Bale och har värvats för mångmiljonbelopp.
 
En ny tids United, en ny tids tongångar. Lingard har just avgjort en FA Cup-final. Det är väldigt troligt att han, olikt Bale, aldrig kommer att avgöra en Champions League-final. På den nivån är han inte. Men att skicka hem med första bästa spårvagn? Icke. Jesse Lingard är det United, mer än någonsin, behöver.
 
När United till nästa säsong går in i en, med största sannolikhet Mourinhosk tid, har Lingard potential att bli lagets nyckelspelare. Nyckelspelare på samma sätt som John O'Shea var det under Ferguson-åren. För är det något som United har saknat i denna tid post Ferguson är det just den typen av spelare. När Danny Welbeck försvann lämnade han ett stort tomrum i varenda United-supporters hjärta (utgår jag ifrån). Lingard är en spelare de drömmande Warrington-ungdomarna kan identifiera sig med. Men han är också en spelare som utan några som helst tvivel är villig att offra en hörntand för den här föreningen. 
 
I ett högpressande Mourinho-lag som för varje dag bara blir mindre och mindre Manchester United kan jag inte tänka mig en mer passande matchning.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln