Guidolinsk cynism
Av onsdagskrönikören - Karl Sundström
Cynism kan många gånger vara vackert. Det var just en cynisk liten aspekt som fångade mina ögon denna dystra Charlie-Austin-nickar-dolkstötar-i-solarplexus-helg. Swansea och Everton är båda spelförande lag. Lag som på något sätt står för vad som brukar klassas som ”fin fotboll”. Men fin fotboll är inte alltid synonymt med effektiv och vinnande fotboll. Det har dessa två lag illustrerat med en smärtsam tydlighet denna Premier League-säsong.
Just Everton har under Martínez haft plågsamma bekymmer med att släppa in sena mål. I stunder där laget skulle må bra av en mer cynisk approach har de vägrat att överge sina spelförande ideal – något de blivit lidande av. Och Swansea har tappat fart, form och mark i tabellen genom att helt enkelt ha glömt bort hur man vinner matcher.
Monk ut. Guidolin in. Ett spännande val som jag resonerade kring i förra veckans krönika. Debutmatchen mot Everton var egentligen ingen höjdare. Det är svårt att på annat sätt än rent energimässigt sätta en stämpel på sitt nya lag efter bara en vecka. John Stones slog en vansinnespassning och fortsatte sitt allt annat än Real Madrid-doftande 2016, Tim Howard visade varför han förmodligen behöver bytas ut och André Ayew slutade aldrig springa. Swansea såg annars lika trubbiga ut som de gjort de senaste veckorna. Men på något sätt studsade bollarna ändå Swanseas väg. Det har en tendens att ofta göra det efter ett tränarbyte.
När klockan sedan började ticka tyckte jag mig se de första Guidolinska dragen över detta Swansea.
78 minuten: In med Jordi Amat för att stänga Leighton Baines.
89 minuten: In med Éder för att störa Evertons forcering.
90 minuten: In med Kyle Naughton för att störa Evertons forcering.
Francesco Guidolin vet hur man vinner. Tre ”cyniska byten”. Byten som inte går hand-i-hand med Swanseas spelförande ideal. Jag har mina tvivel kring huruvida Guidolin är rätt man att ta nästa steg med Swansea. Men jag är övertygad om att han är rätt man att leda dem ur denna nedflyttningsstrid.
Bara några meter ifrån honom stod Roberto Martínez och förstod ingenting. Den genomsympatiske spanjoren vars idealism kostat Everton lite väl många poäng den här säsongen. Det känns som att Martínez nått vägs ände med Everton. Antingen börjar han anamma en mer pragmatisk syn på sitt fotbollsleverne, eller så kommer Everton fortsätta att förlora matcher på stopptid. För det har spelarmaterialet ska inte prestera så här dåligt.
För Swansea var det här första steget mot en lite ljusare tid. En lite ljusare, mer pragmatisk och förmodligen också vägvinnande tid.
/Karl Sundström.
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic ingela armbro rune larsson thorbjörn friberg rasmus boman nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund samuel abrahamsson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören helgkrönikör johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman robin gustavsson makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin viking peterson lisa ek gunnar persson poddrepris daniel souza bosse petersson curt einarsson björn bettner