Hur cynisk orkar man vara?

av onsdagskrönikören - Karl Sundström

Det var en vacker kväll. Lilla semi-professionella Salford City mot professionella Hartlepool United. The Magic of the FA Cup. Turneringens essens. Proffsen mot amatörerna. David mot Goliat. Och vilken kväll det blev. 1-1 och omspel. Detta i direktsänd tv. En jätteframgång för Salford City. Laget som fått fart tack vare att lokala sönerna, Gary Neville, Phil Neville, Nicky Butt, Paul Scholes och Ryan Giggs, köpt 50 procent av klubben. Detta i själva hjärtat av Manchester United. Salford-distrikten. Där de själva en gång växte upp på träningsanläggningen The Cliff. Där gator går i Eddie Colemans namn och varenda hus tycks prydas av Uniteds färger. Vackert så.

 

Etiketter: onsdagskrönikören

Vad är 1-1 mot Hartlepool på den globala kartan? Sedan miljardären Peter Lim flirtade in sig hos Class of 92-generationen och köpte halva Salford City har inget varit sig likt i klubben. Rent kosmetiskt så har klubben bytt både logotyp och färg sedan övertagandet. Men det är egentligen en petitess. Alla vet att det inte är Salford som är målet för Lim. Visst, Gary Neville kan sitta i BBC-dokumentärer och prata om att laget siktar på Football League. Och dit kan Salford City mycket väl nå. Men alla förstår att Peter Lim har annat i tankarna. Nu har han placerat Neville-bröderna i Valencia och har således allt bättre relation med Uniteds innersta kärna. Det är bara en tidsfråga innan han själv är där. Salford City är en liten del av en mycket större plan.

Å ena sidan. Å andra sidan.

Det har varit en fotbollsideologiskt omtumlande vecka i Greater Manchester. Först gick ett gäng kinesiska investerare in med 400 miljoner dollar i Manchester City. Därefter hamnade Gary Neville i Valencia. Och sedan skulle Salford City spela sin största match någonsin. Stora små händelser på en gigantiskt global fotbollskarta. Händelser som får en att fundera.

Det finns mycket som jag älskar med att jobba som sportjournalist. Men det finns en sida av myntet som jag avskyr. Man blir till en cynisk liten jävel. Istället för att känna börjar man ifrågasätta. Det Manchester United jag föll pladask för var det Ferguson-United som bars av Class of 92-generationen. Att se mina barndomshjältar jobba vidare inom fotbollen – för den lilla lokala klubben – och jubla bland fansen. Det är den typ av vykortsbild man drömmer om. Medan Beckham letar hamnplatser i Miami för sitt eget fotbollslag valde de övriga ur Class of 92-generationen (förlåt, Terry Cook) den lokala vägen. Det är egentligen så älskvärt som det kan bli.

Men så var det då den där gnagande känslan av Peter Lims ovisshet och dolda agenda. En affärsman från Singapore finns med där på ett hörn. En gång i tiden försökte han köpa Liverpool. Han har också varit nära att köpa Manchester United. Det hela blev sedermera Valencia och…Salford City. Att först Phil Neville och nu även Gary hamnar i Valencia är allt annat än den bomb många vill få det till. Saker och ting blir ofta som Peter Lim vill att det blir. Superagenten Jorge Mendes styr fotbollsvärlden – och hans följeslagare heter Peter Lim. Nu står lilla Salford City, från engelska sjundedivisionen, med ena foten i denna globala gyttja och ingen vet egentligen vad som är på väg att hända.

Men det finns en annan fot också. Och den är i händerna på stora delar av Manchester Uniteds själ. Sinnebilden för vad Manchester United faktiskt är och som fångat mig och miljontals andra supportrar. Hur mycket orkar man fokusera på Lims förmodade dolda agenda? Hur cynisk ska man egentligen vara? Kan man fortfarande bry sig om modern fotboll om Salford City är ett projekt att se ned på? Stora frågor, få svar. Det är i mångt och mycket så här modern fotboll ser ut. Å ena sidan, å andra sidan.

Salford City är en vacker framgångssaga. 92-generationen la de första pusselbitarna. Nu siktar de ännu högre med hjälp av en utländsk investerare med oklar agenda. Om det slutar med respass mot Hartlepool eller att Peter Lim och Jorge Mendes infiltrerar Manchester United återstår att se. Tills vidare tittar jag leendes på bilderna av mina barndomshjältar som jublar när deras lokala klubb har gjort mål. Ibland måste det få vara så.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln