Super bowl - utan festival?

Av tisdagskrönikören - Tobias Dahlberg

Donald Trumps namn finns på varje näthinna. Det amerikanska valet undgår inte någon och varje minut kommer nya uppgifter, nya vändningar och nya åsikter som berör varje amerikans medborgare och många utanför kontinenten också.
 

Etiketter: tisdagskrönikören

Men under ett par timmar, en söndagskväll i februari, vändes allas blickar, tankar och fokus från valets scener och riktades mot Kalifornien. 71 088 personer på läktaren och 120 miljoner TV-tittare såg söndagens Super Bowl. En helt fantastisk publiksiffra som förklarar underhållningsvärdet av den amerikanska fotbollens finalmatch.
 
Frågan är dock, var det matchen folk ville se eller kom folk till arenan för att se Coldplays uppträdande i pausen? Var det någon i publiken som gillar fotboll eller var det festivalkänslan som lockade 71 000 åskådare?
 
Jo, nog var det fotbollen som drog flest tittare, men frågan är vad Super Bowl hade varit utan den festivalinramning som infinner sig? Hade de lyckats fylla hela arenan om det ”bara” handlade om finalen av amerikans fotboll? Saken hör också till att varje år blir det större och större. Frågan är hur lång tid det tar innan fotbollen bara är ett bihang, eller om vi redan är där?
 
Annat var det när Edson Arantes do Nascimento, även känd som Pelé, spelade fotboll i brasilianska Santos på 1960-talet. Klubben kämpade under många år för att bli erkända som elitfotbollsklubb i Brasilien. Tillslut fick de vara med i de finaste salongerna och det dröjde inte länge innan laget var för bra för ligan. Så småningom växte klubben till ett världslag och 1962 besegrade Santos Benfica i finalen av interkontinentalcupen. En bedrift som upprepades 1963, när Milan besegrades i finalen.
Santos ansågs av många vara världens bästa lag och eftersom TVn var ett nytt påfund var det dags för laget att ge sig ut på världsturné, för att visa upp sig.  
 
Mest häpnadsväckande var när laget drog över till Afrika 1969. En turné som gick genom Kongo, Nigeria, Benin, Ghana och Algeriet. Och för er som kan er historia vet ju om att dessa länder låg i krig med varandra under denna tid.
 
Men inget kunde stoppa Santos popularitet, när laget landade i Nigeria uppstod vapenvila mellan Biafrakrigets två fronter. Soldaterna, vana att spendera dagar och nätter i skyttegravar fick 48 timmars vila och permission för att gå och se världens bästa fotbollslag spela.  Här snackar vi fotboll som rent underhållningsvärde. Jag är ganska övetygad om att det inte fanns någon typ av pausunderhållning, åtminstone inte likt den vi ser i Super Bowl.
 
Så behöver vi verkligen all denna underhållning som Super Bowl levererar för att tycka att en final av Amerikas största sport ska vara värd att titta på?
 Ja, kanske behöver vi det för att integrera med 120 miljoner tittare? Men behöver vi 120 miljoner tittare för att kunna genomföra Super Bowl?
 
 Jag är väldigt kluven i denna fråga. En krönika brukar ju i regel handla om en ståndpunkt som man vill belysa, men i detta fall är mina känslor vemodiga, jag känner mig lite Schizofren i nuläget.
 
Vad tycker ni egentligen? Bör man göra Super Bowl till en plattform för underhållningsvara för diverse olika underhållningskategorierna? Ska Världens främsta artister locka sina fans till arenan? Ska vi göra en festival av Amerikas populäraste sport? Samtidigt som det kanske är skönt att släppa valet i USA för en sekund, tänkta på annat, bara för en liten, liten stund?
 
Hör gärna av er om vad ni tycker. Här eller på Twitter, där hittar ni mig som @DahlbergTobias  
 
Själv skulle jag mycket hellre sitta på läktaren under Lazios match mot Sampdoria säsongen 1998/99. Med Svennis som tränare fick hela Stadio Olimpico se Sinisa Mihajlovic´ göra hattrick, genom tre frisparksmål. Det är ren underhållning för min del.

/Tobias Dahlberg

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln