Glädjen är förutsättningen

AV Tränaren - Nils Montan

Min käre far har två uttryck, som jag har fått höra till leda genom åren.

Problemet är bara att de är väldigt kloka och att jag nu kommit på mig själv att använda mig av dem för jämnan, ytterst tröttsamt. De lyder på följande vis:

 

”För mycket och för lite skämmer allt” och ”huvudsaken är att man trivs”.

Ja, han är ju nåt på spåren och samtidigt är det här två citat som problematiserar den senaste tidens debatt om hur barn- och ungdomsfotboll fungerar, eller inte fungerar.
Debatten i sig är både spännande och tröttsam på samma gång.

Den är både en tillgång och ett bekymmer, då det är frågor som måste diskuteras, vridas och vändas på för att vi ska utveckla fotbollsutbildningen i Sverige.

Samtidigt har den varit väldigt polariserad, fram till nu mot slutet.

Alla olika sidor i frågan, inklusive jag själv, hänvisar till forskning och studier för att ge våra argument tyngd och visst är de till viss del relevanta, eller snarare intressanta.
Men det man då samtidigt glömmer är att vi är snett ute så fort vi börjar generalisera, så fort det handlar om att göra eller icke göra, eller vad som är rätt och fel.

De här frågorna är så enormt komplexa att de sträcker sig mycket längre än ”ja eller nej”.

Ställer vi en grupp på tio personer framför oss och väljer att selektera utifrån kunskapsnivå, kommer det att vara att föredra för någon och hämma någon annan.

Det gäller oavsett vilken enskild väg vi väljer.
Det är därför jag värnar om sånt som den fria representationsrätten, om att det ska finnas både blandgrupper och nivåindelade grupper. Att det ska finnas både mindre och mer styrda verksamheter. De som verkligen sysslar med utbildning och de som endast sysslar med lek. Här kan ni upprepa de där två citaten som inledde den här krönikan.
Så allt kokas ned till att det inte är metodiken det är fel på. Det är hur vi använder den som avgör. Hur vi förbereder, förebygger, utvärderar m.m. Det handlar alltså om kompetensen hos varje enskild tränare/ledare.

Detta med vetskapen om att alla olika metoder KAN ha negativa effekter på olika vis, men också positiva – det beror på oss som utför det.
Det kan alltså vara gynnsamt för någon 7-åring att selekteras utifrån sin kunskapsnivå, medan det för andra är förödande. Min personlika åsikt är dock att det inte är nödvändigt ur ett inlärningsperspektiv, att fotbollsutbildningen i så låg ålder fortfarande är så generell.

Samtidigt har jag då gjort felet att generalisera, för just den 7-åringen hade det ju gjort hela skillnaden. Den 7-åringen blir då en spelare vi, kanske omedvetet, sållar bort för att merparten ska få bästa möjliga förutsättningar att utvecklas. Den 7-åringen hade kanske blivit bäst i världen, det får vi aldrig veta.

På samma sätt finns det de vars utveckling inte blir vad den kunde ha blivit, för att de blev nivåindelade, medan det för de andra var just var det bästa för deras utbildning.
Samma effekt blir det om vi utgår till hundra procent från att aldrig nivåindela., det receptet passar jättebra för några, men långtifrån alla.
Jag har till exempel läst mängder av argument till varför man ska införa åldersegeln i Stockholmsfotbollen, alltså att man inte får spela seriespel med hela lag som är yngre än de man möter. Att det skulle ha psykosociala negativa konsekvenser för utövarna.

Då har man återigen fallit rakt ned i den tydligen så frestande generaliseringsfällan.

För faktum är att det inte är en naturlag, utan beror på kunskapen hos tränaren/ledaren.
Visst är det förenat med risker, men vad är inte förenat med risker?

Om det sköts på ett sätt där tränarna och ledarna enbart har prestigen och resultaten för ögonen blir det naturligtvis väldigt fel.

Men gör man det i ett utbildningsdrivet syfte: att få så jämna matcher som möjligt, med så jämnt fördelat antal tillslag på bollen som möjligt för varje spelare i åtanke, är den fria representationsrätten i stället en stor tillgång.
Alltså: att berömma någon för att man är klok KAN ha negativa effekter för den personen, det är ju något man inte kan göra något åt att man är. Om den i stället får beröm för en egenskap, att den är duktig på att passa så har det snarare positiva konsekvenser.

Om man alltid vinner eller alltid förlorar har det också negativa konsekvenser och för att motverka detta är ju den fria representationsrätten en väldig tillgång.
Ni har nog kommit fram till det själva nu: det är inte så lätt och går inte att polarisera i rätt och fel, ja eller nej. I stället är det ordet ”kan”, som man ska ta med sig.

Och där står jag och ser att båda sidor i debatten har vetenskapliga belägg de hänvisar till, men de har inte täckning fullt ut för sin filosofi - det är nämligen snudd på omöjligt.

En mall, en fålla har inte plats för alla.

Glädjen är förutsättningen och olika människor finner glädje på olika sätt.
Avslutningsvis vill jag passa på att riktigt ordentligt tacka alla er som läser de här krönikorna, delar dem vidare och kommer med feedback. Tack vare er har den här frågan verkligen nått ut och lyft riktigt ordentligt.

/Tränaren

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln