VM - som jag saknat dig

I stället så är det ändå en annan sak som just nu, i skrivande stund, upptar mest yta av min fotbollsfrälsta hjärna. Ryssland-Saudiarabien i Moskva. Två, egentligen, för undertecknad totalt ointressanta manskap som jag nog, hur fotbollsnördig jag än må vara, aldrig hade valt att sätta mig och beskåda sparka boll.
Förutom vart fjärde år. Förutom på ett fotbolls-VM.
För då blir varje match en Champions League-final.
Ryssland-Saudiarabien är ju dessutom bara början.
Marocko-Iran, Serbien-Costa Rica och kanske framför allt prestigemötet mellan Panama och Tunisien.

Det vattnas i munnen. Det kittlar. Det längtas.
Alla dessa nya bekantskaper, alla dessa känslor och all denna fotboll på det som onekligen är den största scenen du kan hitta i sporten vi alla älskar.
Lägg därtill lagen i ens hjärta som är där och ska utmana alla odds.
Lägg till alla diskussioner som kommer uppstå om både det ena och andra.
En VM-sommar är alltid oförglömlig oavsett vad som händer. För något kommer alltid hända.
 
Mitt i all nervositet och längtan kommer också alla försök att titta in i en grumlig och repig spåkula för att sia vad det är vi kommer få bevittna. Vilka blir överraskningarna? Vilka blir flopparna? Och vilka namn kommer ligga på allas läppar när den här fotbollsfesten är över?
Vi kan gissa. Jag har redan gissat. Katten Achilles, den söta, döva, vita fyrfotingen från St.Petersburg, har redan börjat gissa i egenskap av att vara detta mästerskaps officiella spådjur (Ja, det finns faktiskt ett sådant).
Och ja, till och med vita små katter från före detta Leningrad blir taggade av det som komma skall.
 
Så nu vill jag, vi och alla bara en sak.
Låt klockan slå 17.
Låt bollen sparkas igång.
Låt en månads fotbollsbonanza inledas.
Och i det här fallet med tanke på värdorten, låt alla politiska aspekter i slutändan hamna i skymundan av det som händer på fotbollsplanen.
Fotbolls-VM.
Som jag, vi och alla har saknat dig.

/Makoto Asahara