Fotbollen är inte död

Av lördagskrönikören - Marcus Lindén

Ett kast - sedan var publikfesten över. En individs handling tände igång debatten även denna säsong. Ståplatsreducering och höjda priser är förslag som återigen hamnar på agendan efter dessa tråkiga händelser. Och det har återigen skanderats: ”Fotbollen är död”. Det jag kan garantera är att fotbollen aldrig kommer att dö ut.
 

Jag kom för någon vecka sedan att tänka på mina första allsvenska fotbollsmatcher. Jag var bara ett par år gammal, men det var inte bara 90 minuters fotboll för mig och min storebror. Redan dagen innan förberedde vi oss med att klippa konfetti från tidningar. Det gjorde vi för att det var ståplatsläktaren som skulle besökas. På ståplatsläktaren anordnades tifon. På ståplatsläktaren fanns en kärna som kunde visa vad fotboll och klubben handlade om. Det jag tänkte var att det var den godaste av världens krafter.

Drygt 15 år senare står jag fast med min ståndpunkt som jag hade när jag var fem. Det är på den läktaren där oftast engagemanget och uppoffrandet är störst. Det är där fotbollen förenas mer än på någon annan plats inom sporten. Kom som du är, glöm problemen, sjung för ditt lag och älska det som sker på planen. Visst, flera läktare kommer att få jobba aktivt med att få en ännu större mångfald, men vilken plats inom fotbollen behöver inte det? Ståplatssektioner ligger oftast i framkant.

Det som skedde med knallskottet i veckan tog hårt på mig och många andra. Främst för Tobias Sana, linjedomaren och alla som tog någon sorts skada vid smällens skull. Men också för vi alla vet vad följderna blir. Perspektiven och logiken är inte på topp när dessa problem diskuteras. Många tyckare utan erfarenhet och mycket som skrivs i affekt.  Att dessa ovan nämnda frågor diskuteras och oskyldiga skuldbeläggs är otroligt problematiskt.

Hulliganutredaren, Björn Eriksson, har inte världens enklaste arbete. Många frågor och problem som måste lösas. Och inte minst: de måste lösas på ett rimligt sätt. Eriksson svarade väldigt bra på flera punkter, men ståplatsreducering och eventuell nedläggning av den dök upp. Som alltid. Med argumenten att det oftast är där dessa personer som förstör samlas. Om dessa tråkigheter hade skett på övriga sektioner så skulle det vara enklare att ingripa och framför allt identifiera. Dessa saker är absolut en sanning, det är svårt att påstå någonting annat. Samtidigt nämns dessa saker i samma mening som att ”den goda kraften” måste reagera och göra mer. Den goda kraften som älskar sina lag och sporten. Var finns den goda kraften i störst utsträckning? Jo, på ståplats. Där finns dem, med ett fåtal dårar.

Alla kan göra något. Åtgärder med skyddsnät, maskeringsförbud och bra visitering står jag bakom varenda dag i veckan. Gör rättsliga åtgärder. Gör så att det svider för personen som kastade detta knallskott, han ska oavsett inte se en fotbollsmatch på bra länge. Men i debatten är min enda önska att alla ska ta ett andetag. En sida måste förstå att vi inte bara blundar och går vidare. Fördöm, tydliggör din inställning och acceptera inte. Delar av lösningen finns på våra läktare där det handlar om vår egen inställning. En sida måste acceptera att kollektiva bestraffningar ger en katastrofal helhet. Drar vi det för långt så gräver vi svensk fotbolls egen grav. Nyanserna måste vara större.

Som sagt: blunda inte och låtsas som ingenting. Svensk fotboll har problem med inkastade föremål och enstaka dårar som gör saker i fotbollens namn utan att tillhöra den. Men något som är för evigt är fotbollen. Länge leve ståplats! Länge leve fotbollen!

/Marcus Lindén

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln