Ett omotiverat resultatfokus

av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

I tisdags publicerades ViLirares upprop och öppna brev mot turneringsförbudet, för barn under 13 år. En åldersgräns som inte tar någon som helst hänsyn till individuell utveckling. I en skrift på nwt.se, skrev två av SvFF:s riksinstruktörer att barn- och ungdomsfotbollen ska byggas på forskning och evidens. Jag delar deras ambition, men just därför ställer jag mig återigen ytterst frågande till det här beslutet.

 

En av textförfattarna backade sedan och skrev på sin Facebook-sida ett inlägg som fick spridning. Han skrev att åldersgränsen på turneringar ”i sig är mer ett symboliskt värde”. Alltså inte om forskning och evidens. Det är ett förhastat beslut från medlemmarna och SvFF:s utbildningsavdelning, som inte gör någon faktiskt skillnad.

Barn i 9-12-årsåldern utvecklar ett starkt intresse för tävling i olika former. I fotbollens värld handlar det om allt från lekfulla tävlingar på träningen till spännande turneringsmatcher. Så varför tar man inte tillfället i akt och är lite uppfinningsrika? Här kan man till exempel rekommendera och uppmuntra till olika turneringsformer för att alla lag ska få spela ungefär lika många matcher. En annan variant är förstås att också ha matchsammandrag utan resultat. Men istället för att utveckla svensk barnfotboll ägnar man sig åt kollektiv bestraffning.

Vi kan ta ett exempel. Om vi leker med tanken att på en arbetsplats där 20 anställda jobbar, så skapar fem stycken problem. Ska man då rikta sig till dessa fem, eller ska alla 20 gå igenom samma åtgärdsprogram? Även de 15 som sköter sig exemplariskt? Ska man köra alla genom samma filter? Det mest effektiva är förstås att ta tag i problematiken där den uppstår. Annars blir det att man sänker nivån och sätter agendan efter de som var problemet från första början. Precis som nu är fallet i svensk barnfotboll.

Det blir också en regel som riskerar att invagga svensk fotboll i någon form av falsk trygghet, i stället för att rikta insatser till de föreningar som i dag själva inte klarar av att bedriva ett aktivt värdegrundsarbete med regelbunden uppföljning. I stället flyger nu problemmakarna under radarn och kan gömma sig i mängden även fortsättningsvis.

Något man inte heller har kunnat förklara är varför man bryter mot RF:s riktlinjer, Idrotten Vill. Där står att resultatet ska ges litet utrymme och avdramatiseras, helt i linje med den forskning som finns. Men det står inte att det ska tas bort helt, det finns det nämligen inget vetenskapligt stöd för. Det hör dessutom till sakens natur att det är väldigt svårt att lära sig hantera något eller att bli process- och prestationsorienterad kring ett specifikt ramverk om det inte finns där från första början.

Det är ytterst problematiskt att man inte kan motivera det här beslutet. SvFF:s kommunikationschef, Niklas Bodell svarade på vårt öppna brev på följande vis i Sportbladet:
- Våra utbildningsplaner bygger på forskning som i allra högsta grad har frågat barnen.
- Tittar man på våra ungdomslag upp till U21 så har vi aldrig varit så framgångsrika som vi är nu, så något rätt måste vi göra.

Återigen försöker man blanda bort korten i stället för att lägga dem på bordet. Det råder inga tvivel om att man skapat sina utbildningsplaner på forskning, men faktum kvarstår ju att förbudet inte är taget med rådande vetenskap som grund, utan med ”ett symboliskt värde”. Dessutom har ju alla landslagsspelare upp till U21 idag fått spela turneringar även när de var under 13 år – Niklas, där har ni verkligen gjort något rätt. Det måste jag ge er!

SvFF:s ordförande, Karl-Erik Nilsson försökte i alla fall och tog upp vad man ansåg var några nyckelpunkter för det nya förbudet, här är tre av dem:

1. Mer stress och oro. Barn blir rädda för att misslyckas, eftersom det är så viktigt att vinna.

2. Vid motgång riskerar sammanhållningen att minska. Risken finns att barnens upplevda kompetens sjunker och i många fall försämras också självförtroende.

3. Selektion och toppning. De för tillfället bästa får mer uppmärksamhet och speltid.

Mitt svar:

1. Både ja och nej. Det beror helt på inblandade ledare och föräldrars förhållningssätt till tävling. Med välutbildade ledare kommer detta inte att inträffa. Vetenskapen säger dessutom att om barnen inte får träna på att bli processorienterade i den tävlingssituation som en turnering är, så kommer de att få svårt att lära sig den egenskapen som vuxna. Det här är något man måste börja öva på när de intresserar sig för tävling (ca 9-12 år).

2. Här framträder ett omvänt resultatfokus. Vetenskapen säger att det är just de här situationerna som är ett av de viktiga utbildnings- och lärandetillfällena. Att öva på att vara process- och prestationsorienterad och att hantera så väl med- som motgång - bland de viktigaste färdigheterna att lära sig för livet. Ja, det kan få de negativa konsekvenserna som nämns, men bara om tränare och/eller föräldrar inte kan hantera tävlingssituationen och blir för fokuserade vid resultatet – som SvFF. Riktar man sig mot de föräldrarna, så slipper barnen bli bänkade och får i stället med sig alla goda och viktiga lärdomar.

3. Ja, men detta sker även i resultatfria tabeller i såväl Stockholm som Göteborg. Det är situationsbetingat till tävlingen (läs: matchen) och den har vi inte tagit bort. Matcher kommer fortfarande att vinnas och förloras. Man tar inte bort problemet med toppning, i stället tar man bort sådant som har positiv effekt på barns utveckling.

 Så stäng nu inte ute en hel generation från att göra något de älskar. Var kreativa och uppmuntra till olika turneringsformer i stället. Hjälp föreningarna och distriktsförbunden att ta tag i de verkliga problemen. Då hjälper vi barnen och tar vi hänsyn till individuell utveckling, på riktigt.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln