Tar någon galorna seriöst?


Av - Jimmy Åkesson -
Norrköpingsson som uppskattar kombinationen skrivande, fotboll och kaffe. Coachar damfotboll, håller igång i division 6 och jobbar med kommunikation. Är svag för yttersidor, glidtacklingar och har alltid haft Sami Hyypiä som idol.

Mitt i pågående seriespel i de största europeiska ligorna så ska det helt plötsligt delas ut priser för den gångna säsongen. Men har de inte redan gjort det tänker ni? Jo – FIFA tröttnade ju på det där och gjorde som de brukar göra när någonting inte går deras väg. De skapar en egen gala. Men uppriktigt sagt – ska vi inte bara skrota allt det där istället?
 

Etiketter: jimmy åkesson

Lionel Messi och Cristiano Ronaldo var nominerade men valde att inte dyka upp. Brist på respekt gormade Fabio Capello och hytte antagligen med sin italienska näve. Tar någon verkligen de här galorna på allvar?
 
Är det inte Ballon d’Or så är det FIFA World Player of the Year, ”The Best” eller priset för bästa europeiska spelare. Man har blivit förvirrad för mindre.
 
Äntligen fick damsidan också sitt pris och för första gången delades guldbollen ut till en kvinna som spelar fotboll. Ett litet steg i rätt riktning i en organisation där jämställdhet knappast är ett ledord. Men så landar det så ofta i en popularitetstävling snarare än någonting annat. Visst hänger det där ihop men det finns alldeles för många frågetecken. Marta vann priset som världens bästa damfotbollsspelare för sjätte gången. Ingenting konstigt med det egentligen – men svenskbekantingen är knappast i sin prime och passerade zenit för ett antal år sedan. I finalkampen mot norske Ada Hegerberg och tyska Dzsenifer Marozsan är brasilianskan trea av dem. Pernille Harder som fick utmärkelsen som Europas bästa spelare i slutet av augusti hamnade utanför den här prispallen.
 
Varken Sverige, Tyskland, Usa, Franrike, Japan eller England gav Marta några poäng i omröstningen när tre kandidater återstod. Istället hämtade hon sina ifrån de mindre länderna. Inget ont om dem men nog går det att se ett mönster i popularitet och stjärnglans snarare än den kvalitet och de insatser hon gjort under 2017/18. Man röstar helt enkelt för att man tycker om henne som spelare. Punkt.
 
Det är som Idol, Melodifestivalen eller valfri lokal talangjakt. Den som är populärast, syns mest och har flest vänner vinner. Sedan spelar det där andra ingen större roll.
 
Allt handlar om såklart om bedömning. De flesta tyckte att Luca Modric hade gjort det bäst och då fick han också pris för det. Frågar du Barcelona-supportrar skulle Messi vunnit och vänder du dig till någon annan skulle deras etta heta Mohamed Salah, Eden Hazard och Kylian Mbappé.
 
Så ska det tjatas och ältas på sociala medier. Det ska diskuteras och dissekeras om världselvan, vilket mål som egentligen borde vunnit Puskás Award och att juryn älskar både det ena och det andra laget.
 
Det känns mest som ett enda stort ”men kan vi inte bara ägnas oss åt fotboll?”-tonårsvrål. Ett sådant där ”amenåh!”. En mjäkigt in house-tillställning där pamparna ska dunka varandra i ryggen och glassa med storspelarna samtidigt som de artigt ler och applåderar när rivalen vinner priser.
 
Jag vill ju naivt tro att fotboll i grund och botten handlar om just fotboll men är inte dummare än att franchisen runt omkring betyder mer. Klart spelarna ska tvingas dit mellan två matcher för att upprätthålla FIFAs storslagna ego istället för att fokusera på klubblaget.
 
Galorna känns lika trötta och gråa som gubbarna som styr i kombination med den utdragna processen när Gianni Infantino ska småsnacka och skoja med dem på podiet under Champions League-lottningarna.
 
Lägg ner galorna, ta bort krimskramset och fokusera på fotbollen – så slipper vi gnata med varandra. Vi kommer aldrig komma överens i alla fall.
 
/Jimmy Åkesson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln