Tre x Gzira

Av mästaren - b ernt ljung

I november 1973 spelade Åbys mannar den sista gruppspelsmatchen till VM kommande år. Matchen gick på Malta och en tvåmålsseger innebar att laget blev VM-klart. Skulle Sverige vinna med uddamålet så väntade omspel mot Österrike på neutralt vatten. Även om fighten spelades på grus så var känslan att en svensk tvåmålsseger låg inom klart räckhåll med tanke på det klena, för att inte säga, torftiga motståndet. 

Vid denna tid så var svenska spelare någon form av halvproffs medan malteserna var amatörer. Svenskarna var förmodligen både bättre och mer regelbundet tränade. Mot detta stod maltesernas mjukare och mer harmoniska bollbehandling vilket kunde på grund av underlaget, påverka resultatet negativt för Åbys grupp. Matchen blev en holmgång, en nervpärs för oss framför TV-apparaterna. Färgbilderna från Gzira stadions nästan vita grusplan, bunkerliknande läktare samt de klassiskt svartvitrandiga målställningarna är idag vackra att återse.

1979 åkte Brage till Malta. Av medieuppbådet på flygplatsen att döma så kan det inte ha varit så många andra elitlag som valt just Malta som plats för träningsläger. Att vi hamnade där berodde på PR-geniet Keith Karlsson som fanns i föreningen. Jag skulle betala en ansenlig summa för att nu trettiofem år senare få lyssna på de inspelningar från den maltesiska televisionen som spelades in i samband med att vi steg in i ankomsthallen. Hade reportrarna innan känt till vilka som pratade hygglig engelska hade definitivt inte dessa personer valts ut för att kommentera varför ett svenskt lag valde just Malta, om man säger…

På lördagen satt vi på Gzira stadion i Valletta för att titta på fotboll. Det var stor nostalgi att återse denna arena och jag minns tre saker från besöket. Arenan var tydligen hemmaplan för öns alla klubbar eftersom det spelades matcher från morgon till kväll. Det innebar att en division ett match följdes av en division tre match som följdes av en division två match som följdes av en division fyra match etc etc… Mellan varje match och i varje paus så bjöds publiken på underhållning. Det var inte tennisbollar i hink eller frisbee i mittcirkeln utan det här var något helt annat. En gammal farbror i vanliga kläder och skor sprang runt planen flera varv under publikens skratt och värmande applåder. En lokal kändis eller en byfåne? Förmodligen en kombo. Udda var det i alla fall. Eftersom jag ända sen kvalmatchen fem år tidigare funderat på arenans grusstatus så ville jag reda ut det. Efter att ha sett målvakt efter målvakt spela i kortbyxor och slängt sig obehindrat antog jag från min läktarposition att gruset ändå var ganska mjukt och behagligt och innan vi lämnade arenan gick jag ner på planen för att känna. Trots att jag, i alla fall vintertid, är uppväxt på ishårda grusplaner med frusna mopedspår så blev jag chockad här. Betong hade känts soft i en jämförelse. Respekt till alla maltesiska burväktare säger jag. Respekt också i efterhand till det svenska landslag som faktiskt lyckades vinna här.

I april 2011 sitter jag på en uteservering i Valletta och dricker Club Soda och smygröker när jag plötsligt kommer på att jag befinner mig i Gzira-land. Mitt sällskap var föga intresserad av att leta reda på den klassiska arenan så det fick jag göra själv men jag behövde bara gå runt huset för att hitta den. Dessvärre hade den inte åldrats på ett värdigt sätt utan låg där ensam och öde i ruiner som ett oigenkännligt arenalik. Men det var ändå här, på samma grusyta som det nu växte buskar och ogräs, som Bosse Larsson så säkert satte 2-1 till Sverige på straff den elfte november 1973…

/Mästaren

Etiketter: mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln