Det är en lång väg till klubblagens exklusiva klubb


Av - Makoto Asahara -
Sportjournalist som skriver om det mesta inom sport på både på lokal- och riksnivå. Den spanska och den allsvenska fotbollen ligger nära hjärtat. Har mittfältsgeniet Guti som husgud med preferenser för klubbfärger i vitt. Gillar också i allmänhet att kliva ur språkliga lådor.

Oljepengapumpade och stjärnglimrande Paris SG och Mauricio Pochettinos offensivt frejdiga och spännande lagbygge i Tottenham är på många sätt två ganska olika typer av lagbyggen. Men samtidigt också två väldigt liknande sådana.

Båda dessa lag har trots allt mer eller mindre under 2010-talet försökt att ta sig upp för ett stort, svårbemästrat berg, som på dess topp huserar en exklusiv VIP-klubb. Klubben för världens bästa klubblag.

En selekterad och traditionsrik skara, som på senare år främst består av fyra klubbar som abonnerat på de fina platserna inne i klubbhuset. Real Madrid, Barcelona, Bayern München och Juventus. Fyra medlemmar som med vissa avbrott haft sina bestämda platser där sedan urminnes tider. Atletico de Madrid, den rödvitrandiga lillebrodern från den spanska huvudstaden, har allt som oftast också fått inträde på senare år tack vare ett orubbligt kollektiv och en ihärdigt tjatande Diego Simeone, men får i år i stället underhålla sig i det etablissemang nedanför berget som går under namnet Europa League. Det återstår att se när de tar sig tillbaka in.

För att peta bort denna spansk-tysk-italienska kvadrupel av storheter, eller att ens få göra dem sällskap med ett VIP-medlemskap i deras exklusiva klubb, kräver egentligen mer än att ta sig upp för själva berget för att få ställa sig i kön.
 
Paris har haft det som uttalat mål i snart ett decennium, med dyra nyförvärv och stark marknadsföring som bränsle. När man hade 4–0 mot Barcelona efter första utslagsmötet i förra årets CL-upplaga såg man ut att faktiskt vara på väg in i den där gemenskapen på allvar efter att ha bestigit berget och stått i kö för att få komma in år efter år efter år.
Vad som hände på Camp Nou i den där returen vet vi nog alla. En mirakulös comeback, och tillbaka till bergssluttningen för det Qatarfinansierade projektet.

Efter ett år av ny pengastinn bränsleförbrukning hade man tagit sig dit igen. Med en ny kavaj, nykammat hår och en parfym av brasiliansk stranddoft. Det räcker dock inte med ett vackert yttre – inte heller denna gång.

Tvåfaldigt regerande CL-mästarna Real Madrid, trots en formsvacka utan dess like mer eller mindre under hela hösten och stora delar av vintern, visade sin styrka, rutin och kvalitet i dessa sammanhang. Paris fick gå till returen utan sin nyinköpta, brasilianska, doft, och trots alla fyrverkerier i världen på hemmaläktarna så var man när det kom till kritan bara ett innehållslöst skal som skickades ännu längre bak i tidsplanen än vad man hade förpassats för ett år sedan. Frågan är när, om någonsin, Paris ska få komma in i den där VIP-klubben. För att ta sig dit räcker ju inte bara pengar.
 
Tottenham har samtidigt valt en annan approach. Må så vara att de är långt ifrån fattiga själva, men likväl har man snarare försökt bygga ett starkt kollektiv med ett långsiktigt perspektiv. Sakta men säkert har man byggt upp statusen på inhemsk mark till att anses som ett av de finaste lagen som de brittiska öarna har att erbjuda. I Harry Kane har man hittat stjärnan som alla potentiella VIP-medlemmar behöver. I Pochettino har man hjärnan som ska få allt att fungera. Och dessutom ett sammansvetsat, spännande, lag runtomkring.

Efter tre av fyra halvlekar mot Juventus såg man ut att faktiskt på allvar knacka på den där dörren till klubben på berget. Tottenham spelade ut, skapade, levererade, mot ett Juventus som efter sin ursinniga start i det första mötet mer eller mindre gav bort fördelen till Londonlaget. Nu var Juventus, den välbyggda, gamla damen, i brygga. Men det är som sagt aldrig över förrän hon börjar sjunga. Det räckte med en kort visa med dryga timmen spelad av returen. Ett Higuainmål. Ett Dybalamål. Och hastigt och lustigt var det återigen Juventus som satt där i sin fåtölj med par i damer på hand och en lovande flopp framför sig på bordet.

Tottenham skapade och försökte, det får man ge dem, men de kunde inte svara på varken turn eller river.
Och ännu en gång var det storklubben och traditionen som drog vinstlotten.
 
Samtidigt, i Manchester, gjorde Manchester City det minimala de behövde för att gå vidare efter sin utklassningsseger i Schweiz. Likaså gjorde Liverpool det i sin hemstad efter en liknande viktoria i Portugal.

Och på olika sätt har båda dessa klubbar, framförallt City, även dem visat intentioner på att bryta den där till synes ogenomträngliga porten till världstoppens exklusiva skara.
City har siktat på det i ett decennium. Liverpool har nyligen fått luften under vingarna för att sätta in den offensiven igen efter att en gång i tiden varit just där.
Men innan man hyllar dem ska man alltid komma ihåg att traditionens kedjor väger fasligt tungt. Det fick vi se i veckan – oavsett angreppssätt. Det i sig är ändå något vackert.

/Makoto Asahara

Etiketter: makoto asahara

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Kommentera gärna:

Aktuellt just nu

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln