Är vi rädda för att hitta det ruttna?

Av Gusten Dahlin

När GIF Sundsvalls Daniel Sliper i måndags, vid ställningen 1-1 i den 90 minuten, lossade bössan borta mot Syrianska var det nog ganska många som höll andan. Dels alla de som sympatiserar med Giffarna, vars Superettan-förbannelse tycks vara evig, men dels alla de som också hoppas på allsvenskt avancemang för såväl Ljungskile som Hammarby.

Det har ju nämligen utvecklat sig så att upploppet av landets näst högsta serie blir ett trefrontskrig av bästa thrillersort, med målskillnad, ständiga placeringsskiften och en hel drös om och men och tänk ifall och kanske och nej och herrejävlar.
Precis som det ska vara när säsongen börjar lida mot sitt slut, där några lag och deras supportrar ska få fälla en tår av lycka, andra av sorg.
 

Var det några andra som höll andan när Sliper tryckte iväg sitt skott där i Södertälje? Ja, det var ju tyvärr det. För ännu en gång gick snacket inför matchen att det var en uppgjord förlust som stod på menyn för Syrianska. Så när jag och alla de andra fotbollsälskare i det här landet som tycker det är djupt beklämmande med alla dessa anklagelser såg skottet gå in är det klart att vi också suckade tungt. Naturligtvis kan det bara ha varit en normal utgång av en Superettan-match. GIF Sundsvall är ett mycket bättre lag än Syrianska, förtjänar sin plats i tabellen och kan absolut slå Syrianska med 2-1, borde kanske till och med göra det. Men då snacket gått innan matchstart och att utgången sker på det här sättet, med en rejäl målvaktstavla på ett långskott i 90 minuten, är givetvis högst olyckligt om det nu, vilket vi får förutsätta tills motsatsen bevisats, var en helt ärlig match.

Oddset på Sundsvallsvinst började på 1,90, sjönk stadigt ned till 1,60 en timme innan matchstart för att sista 60 minuterna störtdyka till 1,35. Ett dropp som enligt den expertis jag bett kommentera skeendet beskrivs som ”Rejält” och ”Mycket tydligt”. Att de flesta spel sedan lagts på att GIF Sundsvall skulle vinna med två mål eller fler och att det skulle bli mer än tre mål totalt i matchen behöver inte betyda att det var ärligt placerade spel som förlorades. Att Sundsvall ”bara” vann med uddamålet och att det inte blev fler än tre mål i matchen diskvalificerar inte möjligheten att matchen var manipulerad. Det är nämligen fortfarande bara ett fåtal av totalt elva, eller rent av fjorton, spelare i ett lag som är med på de förbestämda förutsättningarna. Och en matchfixare köper aldrig ett givet resultat, av den enkla anledning att det faktiskt inte går att garantera, utan det som betalas för är att få vetskapen om att skillnaden mellan satt odds och sannolikhet är skev till den som sitter på informationens fördel.

Alldeles för länge har nu Superettan omgärdats av elaka rykten om uppgjorda matcher. Redan förra året började snacket gå om uppgjorda matcher i vår näst högsta serie. I september fick vi se hur Svenska Spel stoppade allt spel på matchen mellan Värnamo och GAIS då det förekommit tydliga indikationer på att spelsäkerheten inte kunde garanteras. Under samma höst drogs samtidigt Landskrona BoIS allt längre in i mörkret då flertalet matcher omgärdades av ordentligt tunga anklagelser om spelfusk och fixade utgångar.
Liridon Leci var en av de spelare som på grund av dessa anklagelser och misstankar stängdes av internt och sedermera fick lämna föreningen.

I veckans Uppdrag Granskning berättade Leci på en dold kamera att han har tät kontakt med spelare i både Superettan och Allsvenskan som varit med och ”gjort som de lovat” under vissa matcher i år och att han vet att det förekommer matchfixing i våra två elitserier. När Leci sen konfronteras med att det han nyss sagt spelats in urskuldar han sig på ett högst tvivelaktigt sätt. Detta, och detta isolerat, borde väl en gång för alla slå hål på den myt som frodats länge och väl i detta fotbollsland, att fenomen som matchfixing inte förekommer i Sverige. Det är dags för den breda massan att sluta förneka sig. För vem tjänar egentligen på det? Knappast de som kämpar för och förutsätter att den svenska fotbollen är av den hundraprocentigt hederliga sorten.
Skulle nu fallet vara så (vilket det är) att det förekommer matchfixing inom svensk elitfotboll så är det naturligtvis en skam.

Men det är då också precis lika skamfyllt om den andra sidan av myntet inte tar det på allvar och med krafttag visar att detta inte accepteras. Att diskussionen och uppmärksammandet nu slår på bred front ska inte behöva vara något enbart negativt. Det ska i första hand vara en ögonöppnare för de blåögda och oinsatta och i andra hand en katalysator för att vi inom Sverige och svensk fotboll agerar och förebygger.

Vad man kan göra? Hade jag haft en enkelt tillämpad trestegsraket hade jag gärna delat med mig av den, men det har jag inte. Däremot har förbund, SEF och klubbarna både möjlighet och en skyldighet att verkligen bryta ny mark i motarbetandet av matchfixing. Och då är mitt kanske viktigaste råd att våga ta hjälp. Våga visa er okunniga och i behov av hjälp. Det finns jättemånga insatta personer där ute som vet exakt vad det här handlar om och som säkerligen kan utforma ett slags åtgärdsprogram. Det känns viktigare att just dessa människor blir hörda än att de som går i bräschen för detta är de som tror att spelformer som ”Första hörnan” och eller ”Första inkast” i en Division 2-match är de stora problemen.

Slutklämmen vill jag ändå understryka. Om vi nu verkligen skulle leta efter skiten inom vår fotboll så skulle det väl bara vara bra att hitta den? I den här debatten så känns det ibland som att vi är rädda för vad som kanske hittas. Och skulle vi inte hitta något skulle väl ingen bli gladare än vi som tycker matchfixing är åt helvete?
Jag är i alla fall inte rädd för att leta efter det som är ruttet.

/Gusten Dahlin

Etiketter: gästkrönikören

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln