Var är class of 94'?

Av spelaren - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Det svenska tränarskrået är ej att underskatta. Vi har genom åren producerat välmeriterade herrar som Serie A-mästaren Sven-Göran Eriksson, den i Danmark och USA hyllade Hasse Backe samt förbundskaptensglobetrottern Lars Lagerbäck. Tre tränare med varsin diger meritlista och även om dagens namn i Allsvenskan inte imponerar lika starkt är det ändå dryga dussinet kompetenta tränare. Intressanta namn som Per Olsson, Andreas Alm och Jörgen Lennartsson blandas friskt med mer rutinerade pjäser såsom Nanne Bergstrand, Peter Gerhardsson och Jan Jönsson. Som sagt, och som ni ser, inga dåliga namn. Men efter en snabb överblick av dagens allsvenska tränare frågar man sig var de forna storspelarna är någonstans? Varför tar inte de större namnen plats på våra allsvenska tränarbänkar?
 


Av slentrian brukar gediget, fotbollsintresserade svenskar slänga ur sig att vi inte tar hand om våra svunna storspelare. Att vi inte utnyttjar dem och deras kunskap till fullo. Något som fick mig att undersöka ämnet, inte bara i Allsvenskan, utan också i jämförelse med de som kallas för Europas fem största ligor (Premier League, Bundesliga, Serie A, La Liga och Ligue 1). Premisserna för undersökningen var hur många tränare i respektive liga som har erfarenhet, som spelare, från landets två högsta divisioner. Det, om något, är i alla fall en indikation på hur väl klubbarna i respektive land tar hand om sina förflutna förebilder. Ledande i ämnet var föga överraskande fransmännen och Ligue 1. Ett fotbollsland, som av tradition, tar väl hand om sina profiler och med värdighet tar nytta av sina forna spelare. Något som den franska siffran visar på. 15 av 20 tränare i dagens Ligue 1 har nämligen spelat i någon av landets två högsta divisioner. Att jämföra med La Liga som har 14 tränare med samma erfarenhet. Samtidigt som Serie A och Premier League stoltserar med tolv vardera. Tyska Bundesliga har inte riktigt liga många före detta spelare i tränarposition då endast åtta av 18 har rutin från de två högsta nationella serierna. I Sverige skrivs motsvarande siffra till nio av 15 möjliga. (Åtvidaberg inte inräknat då en permanent tränare ännu inte utsetts). 60 procent av de allsvenska tränarna har således erfarenhet som spelare från landets två högsta serier. En procentuellt medioker siffra i jämförelse som ni ser nedan:

1. Ligue 1 75%
2. La Liga 70%
3. Serie A 60%
-. Premier League 60%
-. Allsvenskan 60%
6. Bundesliga 44,5%

Därmed inte sagt att de tränare som saknar erfarenhet från de högsta serierna som spelare inte är goda nog. I många fall tvärtom och exemplen är många: José Mourinho (Chelsea), Lars Lagerbäck (Island), Leonardo Jardim (Monaco) och Rafael Benítez (Napoli), bland andra, talar för att fotbollsakademikerna är lika mycket värda som de forna storspelarna. Men frågan kvarstår ändå, varför inte använda hela den erfarenhet som ändå finns inom de svenska gränserna? Tar man den svenska VM-truppen från 1994 som exempel hittar vi idel storspelare med massiv rutin som ändå inte utnyttjas ordentligt idag.

Henrik Larsson är förvisso allsvensk tränare (Helsingborg) men det är också den enda i gänget från 1994. Den både sympatiske och kloke Klas Ingesson var förstås det andra undantaget fram till hans olyckliga bortgång i höstas. I övrigt undrar man varför spelare som Kennet Andersson, Patrik "Bjärred" Andersson, Tomas Brolin, Stefan Schwarz och Joachim Björklund inte leder varsitt lag i Sveriges högsta serie? Visserligen har Roland Nilsson var lyckad tränare för både GAIS och MFF, Håkan Mild varit sportchef för IFK Göteborg och Jonas Thern succéartad ledare för HBK. Men varför fortsatte han inte tränargärningen på högsta nivå? Vad gick fel? Och varför har de andra inte gett sig in i tränarkarusellen? Med ovan nämnda namn tillsammans dagens unga och hungriga fotbollsakademiker hade Sverige kunnat bygga en ännu starkare tränararmada. Frågan är bara vad problemet är? Varför är inte fler före detta landslagsmän tränare idag? Är det på grund av ointresse från deras sida? Eller beror det på att vi (förbundet, klubbarna och supportrarna) inte är intresserade av våra forna idolers kunskaper?

Ett senare exempel är Johan Mjällby. Att han är assisterande manager i Bolton istället för en allsvensk tränare är en fråga värd att ställa. Och visst finns det undantag, se bara på hur MFF arbetar, men hur många potentiella tränarnamn ska vi behöva kasta bort innan vi inser värdet av det som faktiskt varit?

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln