Det lackar mot jul och för de allra flesta fotbollspelare i vårt land ligger verksamheten i vila och träda tills det är dags att rulla igång maskineriet igen efter jul och nyårsfirandet.
 

Vi tar en paus i nedräkningen till Ballon d’Or, och fortsätter med det nästa vecka.

Nu när jag börjar skriva har Guizhou Renhe F.C. för någon vecka sedan presenterat Magnus Eriksson som sin senaste värvning. Svensken har gjort succé i Allsvenskan och Malmö FF under de senaste säsongerna, med spel både i CL och ligan, som forward och mittfältare.

 

Min käre far har två uttryck, som jag har fått höra till leda genom åren.

Problemet är bara att de är väldigt kloka och att jag nu kommit på mig själv att använda mig av dem för jämnan, ytterst tröttsamt. De lyder på följande vis:

 

Inför Stockholms Fotbollförbunds representantskap i november berättade DN att antalet flicklag i Stockholm har minskat drastiskt de senaste åren. För att motverka den negativa spiralen la ett antal klubbar fram förslaget att återinföra en F16-serie i S:t Eriks-cupen. På pojksidan finns både renodlade P16- och P17-serier samt en P18/19-serie.

Bakgrunden är att man, på flicksidan, för ett antal år sedan slog ihop de äldsta ålderskategorierna och införde en F16-18-serie, vilket enligt motionärerna är en stark bidragande orsak till att fler tjejer har slutat spela i en allt för tidig ålder. Jag är verkligen benägen om att hålla med dem om detta. Om syftet med en sådan mixserie var att få fler att spela flickfotboll längre, så har man uppenbarligen misslyckats. Att på ett så klantigt sätt mixa en elitserie med en breddserie är förvånande. Som bekant spelar många av de bästa 17–18-åringarna redan seniorfotboll, vilket gör att denna ålderskategori blir ganska urvattnad och seriositeten därmed mycket varierande. Vad händer då med de elitsatsande 16-åringarna som "tvingas" spela breddfotboll helt plötsligt? Jo, de börjar spela seniorfotboll i stället, alldeles för tidigt. 

Det har varit ett produktivt svenskt fotbollsår. Malmö FF påminde Europas finare societeter om att den svenska fotbollen fortfarande existerar, Hammarby slog alla möjliga, tänkbara publikrekord i Sverige såväl som i Norden samtidigt som IK Frej gav fotbollsdrömmen och lågbudgetlagen ett nytt ansikte. Det, hemmahörande på klubbfronten.
 

Är evigt tacksam för att det finns begåvade innovatörer och utvecklare som gör våra liv lättare att framhärda. Inte minst utvecklingen på IT-området har förenklat för den lilla människan att ta del av den stora världen utan att behöva lämna sin egen vrå.

 

En anfallare som är på fel sida 30-strecket är ofta på väg utför och med sin
spelmässiga höjdpunkt långt bakom sig. Visst finns det undantag bland forwards som utvecklats efter att de fyllt 30 bast. Drogba och Ibrahimovic är två relativt nutida exempel. Ett annat mer ”antikt” prov på detta är Arsenals Ian Wright.

 

Den 12 januari 2015 reser lirare, tränare och övriga fotbollsprofiler till Zürich för att närvara på den årliga Ballon d’Or-galan.
Vi får se priser delas ut, för bästa mål, tränare och mycket annat. Men framförallt väntar vi på att världens bästa spelare ska utses. Ballon d’Or, guldbollen. En stor snackis varje år - vem förtjänar att ta hem den? alla har sina åsikter, och så även jag. De andra priserna hamnar lite, eller ganska mycket, i bakgrunden. Tränare och mål får inte i närheten av samma uppmärksamhet, för att inte tala om damernas priser.
Jag skulle gärna yttra mig om “FIFA Woman’s World Player of the Year” men har varken varit insatt eller kunnig inom damfotbollen det senaste året, tyvärr.
 

Förra veckan kom resultatet av den senaste forskningen kring varför barn- och ungdomar slutar med föreningsidrott.
Där framgick att försvinnande få, endast 3 procent, lägger av på grund av individanpassning eller i värsta fall, utslagning.
 

Att gruppspelet till VM i Kanada 2015 har lottats innebär (förhoppningsvis) ett tillfälligt slut på den uttjatade konstgräsdebatten, som har fyllt upp nästan hela damfotbollens mediautrymme den senaste tiden. Visst, Schelin & Co har i sak rätt men FIFA har bestämt sig och då känns det mer stimulerande att faktiskt fokusera på mästerskapet och dess profiler.

 

Det svenska tränarskrået är ej att underskatta. Vi har genom åren producerat välmeriterade herrar som Serie A-mästaren Sven-Göran Eriksson, den i Danmark och USA hyllade Hasse Backe samt förbundskaptensglobetrottern Lars Lagerbäck. Tre tränare med varsin diger meritlista och även om dagens namn i Allsvenskan inte imponerar lika starkt är det ändå dryga dussinet kompetenta tränare. Intressanta namn som Per Olsson, Andreas Alm och Jörgen Lennartsson blandas friskt med mer rutinerade pjäser såsom Nanne Bergstrand, Peter Gerhardsson och Jan Jönsson. Som sagt, och som ni ser, inga dåliga namn. Men efter en snabb överblick av dagens allsvenska tränare frågar man sig var de forna storspelarna är någonstans? Varför tar inte de större namnen plats på våra allsvenska tränarbänkar?
 

När männen från Piemonte utan att anstränga sig alltför mycket vinner snyggt släcks återigen, i alla fall för mig, den där förhoppningen om att ett svenskt lag nu börjar sin etablering upp på den internationella scenen. Malmö FF är inte outstanding men idag tämligen ohotade på den nationella marknaden men det räcker ingenstans mot de bästa och det svider att konstatera. Resultatmässigt är det helt okej men i kampen på planen är vi långt efter. Påstår någon motsatsen så håller jag inte med. Slutintrycket från Juvematchen blev också lite surt eftersom några hemmaspelare flyttade fokus från det egna tillkortakommandet till att handla om domarens insats.
 

Ska jag stanna i det trygga, eller ge mig av för att utvecklas? Det är frågan många unga talanger får idag. Och vad är bäst för en 15/16-åring idag? Vad får en talang för utvecklingsmöjligheter i en storklubb ute i Europa jämfört med i Sverige?

Det är många kritiska röster mot att talanger flyttar från Sverige i tidig ålder. Men frågan är varför? Vi bör istället uppmuntra talanger att få sin utveckling i storklubbars ungdomsakademier. Vi måste börja följa upp våra talanger mer intensivt och ha en dialog med dem. Inte undvika ta ut dem till ungdomslandslag för att de lämnade tidigt.

Debatten om ungdomsfotbollen har tagit ny fart.
Hittills har två ytterligheter tävlat i att stå och skrika högst och mest okunnigt på varsin kant. De som vill selektera och elitsatsa redan från det att barnen är sex-sju år mot de som tycker att all form av nivåanpassning och individualisering är fel, oavsett vad.
Själv är jag lite mer liberal i min framförhållning, jag har inte kunnat välja sida helt enkelt för att båda sidor har haft rätt i vissa saker och helt fel i andra.
 

Den senaste tiden har det börjat röra på sig lite på den kvinnliga fotbollstränarfronten. Flera elitspelare har under sin karriär gått en tränarkurs, och när de nu avslutar sina karriärer sadlar de direkt om till tränare. Linnea Liljegärd och Rebecca Johnson kommer från och med nästa säsong att träna div. 2-laget Bergdalen, medan uppdraget för Stina Segerström och Johanna Almgren blir att träna Kungsbacka i Elitettan. Maria Bergqvist, före detta spelare och assisterande tränare i Umeå, kommer dessutom att ta över som huvudtränare i Umeå inför nästa säsong.
 

Jag klev upp häromdagen, synnerligen sömndrucken, och undrade om Serie A hade kommit till Sverige. Om denna charmanta men tillika kaotiska liga hade lagt beslag på vårt köldslagna land. Även om det fotbollsmässigt hade varit synnerligen välkommet är det inte riktigt vad jag pratar om. Jag syftar snarare på den nästan löjligt cirkusartade tränarkarusellen som vi genomlevt de senaste veckorna.
 

Det började sannolikt samtidigt som de stora lagsporterna såg dagens ljus.
Som en ram av mänskligt ljud blev det för spelarna ett stöd som inspirerade till stordåd i den rivalitet, den kamp som fanns mellan klubbar och städer vid tiden då spelare spelade där man föddes, levde och dog.
Allt eftersom åren gått har fenomenet förändrats och sen slutet på 70-talet emellanåt nått helt obegripliga proportioner och uttryck. Utvecklingen har inneburit att fokus förskjutits från att stödja de egna, till att häckla och håna motståndare. Inte sällan får dessa exempel på överdimensionerade känsloyttringar mer uppmärksamhet än kamperna på planen och vi i 

För tio år sedan började en god vän och jag skriva på en deckare, eller
spänningsroman, som det så vackert heter i fackspråkstermer. Manuset,
som blev refuserat hos samtliga förlag som fick titta på det, handlade om
hur FIFA riggar vinnare av VM-turneringar och vilka som får stå som värdar
för Världsmästerskapen i fotboll. Vi slet med manuset i perioder under två års tid. Uppgiften vi tog oss an blev övermäktig för vår del. Ingen av oss hade gått runt i den yppersta maktens korridorer. Det är svårt att skriva om något på ett trovärdigt sätt när man egentligen knappt vet någonting om saken i fråga. Vi gav upp till slut och manuset hade vi i princip glömt bort. Tyvärr så slet projektet på vår vänskap i de mån att vi slutade umgås. Så kan det bli ibland.

Jag vet inte, jag såg inte Maradona snurra bort halva England i Mexiko -86. Jag var inte på Råsunda -58 då fotbollsikonen Pelé, 17 år, presenterade sig för fotbollsvärlden.
Jag vet inte hur jag skulle resonerat om jag var 65 bast. Kanske skulle jag vara Pele-frälst, och anse att han fortfarande är världens bästa. Men nu är jag inte 65 bast, jag tillhör Messi-tiden.
 

Vi är nära att svänga in på en farlig väg i svensk fotboll.
En väg där det vi kallar för tävling i så stor utsträckning som möjligt ska plockas bort i barn- och ungdomsverksamheten.
 

En grå novemberdag som denna känns VM i Brasilien ganska avlägset. Jag tänkte dock trotsa detta faktum och rikta blickarna mot ett land som misslyckades ganska så rejält i turneringen, nämligen Sydkorea, eller Red Devils som de kallas på hemmaplan. Efter succén i hemma-VM 2002 och åttondelsfinalsförlusten mot Uruguay 2010, stod laget inte riktigt att känna igen i somras.

  

Nyss hemkommen från en fotbollshelg i de nordligare delarna av England. En helg signerad städerna Liverpool och Hull. En helg med Everton - West Ham på menyn och med Hull - Tottenham som tilltugg. Matcherna slutade 2-1 och 1-2 men det var inte resultaten som fick mig att fatta denna penna. Utan stämningen runt omkring. En stämning vi sällan är förunnade i Sverige.

 

Ser matchen mot Montenegro. Sverige ställer inte upp med ett lag, Sverige ställer upp med elva spelare. Ser matchen mot Frankrike. Sverige ställer upp med elva spelare och någonting som i alla fall i försvarsspelet liknar ett lag. Varför ser det ut så här? Varför kan inte Sverige vara den effektiva lagmaskin som är ett måste för att vinna slag mot horder av individuellt bättre spelare likväl som att vinna mot horder av individuellt sämre diton som tex Montenegro.

Titt som tätt dyker den upp. Diskussionen om varför Stockholm inte fostrar landslagsspelare.
När förbundskapten Erik Hamrén häromveckan presenterade sin EM-kvaltrupp blev ämnet aktuellt igen. Fyra av de uttagna spelarna hade förflutet i Brommapojkarna, ett fint erkännande för landets största ungdomsförening.
Samtidigt höjdes frågan: Varför har inte BP lyckats tidigare? Varför misslyckas de andra Stockholmsklubbarna?
För mig är svaret enkelt. Det finns inte – och har inte funnits – fotbollsplaner så det räcker till.
Med rådande förutsättningar är det avsevärt svårare att bli fotbollsspelare för barn som växer upp i Stockholm jämfört med andra delar av landet.
 

Inför VM i Brasilien 2014 fylldes media av skandalrubriker, fotbollsfestens förberedelser kostade flera människors liv och missnöjet bland invånarna var stort. Man ansåg att landet var för fattigt för att hålla i fotbolls-­VM, och det kommer alltså från en nation där kärleken till fotboll är större än någon annan plats på jorden.
Efter krossen i semifinalen var Brasilien ute ur turneringen. Tyskland övertygade och stod som segrare även i finalen, och det året efter att Bayern Munchen, efter många års frånvaro ­blivit världens bästa klubblag igen. Munchen-­lagets Mario Götze var han som gjorde det avgörande målet i finalen.


/Nörden

Ett förslag från Stockholms fotbollsförbund om att införa en åldersregel som stoppar yngre lag att spela i serier mot äldre lag, något som i dag är vanligt förekommande, har precis röstats igenom.
Tanken låter fin på inledningsvis, men den rymmer många stora fel och kommer att skapa betydligt fler och värre bekymmer.
Gräver vi lite djupare och tittar vad det skulle innebära, så upptäcker den som är sakkunnig att detta kommer att bli en smärre katastrof.
 

Igår lyssnade jag på podden Fotboll och Damsamhälle. Just det här avsnittet handlade om genus kopplat till fotboll. Jag kan ärligt säga att det var inte direkt så att jag kastade mig över podden, utan jag fick ta ett litet pepp-talk med mig själv innan jag tog mig an avsnittet. Genusforskning är i allmänhet väldigt intressant, men ämnet kan kännas tungt och ibland känns det som att det krävs väldigt mycket förkunskaper för att bli insläppt i denna "värld" av krångliga begrepp. Jag kan så här i efterhand säga att jag är väldigt glad att jag tog mig tid att lyssna på intervjun med genusforskaren Jesper Fundberg. Så till alla dam-och flickspelare samt manliga tränare till dam-eller flicklag, lyssna! Ni kommer med all säkerhet att få en aha-upplevelse.

 

Det senaste landslagsåret har varit bedrövligt. Det kan vi enkelt konstatera efter en titt i landslagskalendern anno 2014. Bortsett från de två intetsägande låtsaslandskamperna i början av varje år (segrar mot Moldavien och Island i år) har Sverige tagit blott två vinster. Vi har slagit den germanska blåbärsnationen Liechtenstein och Östersjöns motsvarighet Estland (Magnus Pehrsson får ursäkta). Föga imponerande. Vi ligger visserligen tvåa i vår EM-kvalgrupp men den tidigare nämnda antagonisten Liechtenstein skuggar oss, bara två poäng bakom (Ryssland och Montenegro flåsar oss i nacken däremellan).
 

Fortsättning från föregående vecka:

…hur är det möjligt? På sätet bredvid mig i den fula bilen ligger ett värdelöst kuvert och i brevlådan, där bredvid ICA, har en postväxel med ett respektabelt belopp dessvärre hamnat. Allt tack vare ett i tid dåligt tajmat telefonsamtal. Att prata i telefon och samtidigt posta ett kuvert blev för mycket, för svårt, och det gör ont att konstatera. En minut senare har jag trängt mig längst fram i kön på ICA och uppmanar kassörskan att omgående öppna brevlådan. Det går inte, vi har ingen nyckel. Du får vänta till klockan 18.00 då postbilen kommer.
 

Alla som någon gång har lirat fotboll, oavsett nivå skulle nog säga att de tre viktigaste faktorerna för att kunna prestera på topp utefter sin förmåga är att ha bra underlag, bra skor och en schysst boll. Klart att det tillkommer andra faktorer som är viktiga men det här är ändå de tre mest elementära sakerna du behöver.
Varför går vi då i svensk fotboll i en helt annan riktning än de stora ligorna i Europa när det just de här tre sakerna?


 

Handsregeln, målkameror och filmningar har diskuterats i tidigare krönikor. Och nu, ett minst lika allvarligt ämne.

Det var ett tag sen nu, jag och en kompis satt och kollade på Juventus och en frispark tilldelas till Turin-laget, Pirlo skulle ta den såklart. Båda var överens om att han skulle sätta dit den, det var liksom en självklarhet. 
 

Här kommer en krönika jag aldrig trodde att jag skulle våga skriva, en krönika där jag öppnar upp mig själv och mina tankar kring mitt eget tränarskap och visar upp för alla.
Det känns inte helt bekvämt, det ska jag erkänna. Men jag har samtidigt kommit till en punkt där det är dags att våga, mycket tack vare er som läser och kommer med så fin feedback.
 

Hur ska damfotbollen bli mer attraktiv och locka mer publik? Frågan känns igen. Den dyker upp titt som tätt i den mediala debatten. Ofta är det män som kommer med kreativa idéer på hur det ska gå till. Precis som de flesta av mina lagkompisar, har jag alltid varit en bakåtsträvare när det gäller alla förslag. En del idéer har varit så dumma att de inte ens är värda att nämnas, men en del andra är kanske vid en närmare eftertanke inte helt fel. Jag tänker främst på sådana förslag som mindre storlek på boll och plan för damspelare.
 

Allsvenskan är hemdefilerad av Malmö. Superettan är avgjord av både Sundsvall och Hammarby samt att Division 1 har skickat upp sina representanter till nästa år. Vad gör man nu då, när all den svenska elitfotbollen sedan ett par dagar är färdigspelad?
 

Fortsättning från förra veckan:

…07.25 ringer mobilen på sängbordet. Hej, det är Anna från banken, säger en pigg röst i luren. Väckte jag dig? Ja det gjorde du, svarade jag gubbgrinigt och frågade vad det är som händer. Jag ringer för att jag hittat dina pengar. Vadå för pengar säger jag som inte är med i matchen.
De försvunna, de som vi pratade om i går. Nu hajar jag och blir plötsligt trevlig. Jag har fört över dem på ditt konto så du bör ha dem vid lunch idag säger Anna på gränsen till triumferande.

 

Att Hammarby är tillbaka i allsvenskan har knappast undgått någon. Det har heller troligen inte undgått speciellt många fotbollsvänner att det länge var ovisst vilka två lag i trion Hammarby, Gif Sundsvall och Ljungskile som skulle ta klivet upp ur superettan. Många tyckte säkert att ord som ”superdrama” och ”superrysare”, som dök upp lite här och där i medieflödet, kändes befogade. Personligen kunde jag inte hålla med mindre. Dylika ord känns futtiga, snudd på hånfulla, för alla oss som har upplösningen av dåvarande norrettan 1989 i ständigt färskt minne.

 

“cool” (slang, adjektiv) person som inte visar känslor, som har en känslomässig distans

På tisdags- och onsdagskvällen i veckan spelades den fjärde omgången i Champions League, omgången då gruppspelet vänder. Dortmund och Real Madrid (fler) blev klara för åttondel, Malmö hotade spanska mästarna och (något mer) Och! så gjorde världens coolaste fotbollsspelare sin etthundrade match i Europas hetaste turnering.
 

Det finns en bok där ute, en bok med den väldigt ödmjuka titeln: ”Så funkar ungdomsfotboll”, jo visst ser du så att…
Boken utger sig alltså på många sätt att vara ett facit för hur barn- och ungdomsfotboll fungerar, inte fungerar och bör fungera.
Den har vållat en hel del debatt och tagits upp ett antal gånger den senaste månaden i olika sammanhang.
 

Den här krönikan skulle egentligen ha haft en mer positiv ton. Jag tänkte ge er min syn på damfotbollens resa. Den resa som startade i en tid då kvinnliga fotbollsspelare och damlag jämt och ständigt blev förminskade, hånade och jämförda med herrfotbollen i sitt idrottsutövande. Jag upplevde att utvecklingen de senaste åren har gått framåt. Men efter att ha läst en artikel om hur Schelin i synnerhet, och damlandslaget i allmänhet, blivit utsatta för grovt näthat, gick luften ur mig. Hade jag inbillat mig all positiv utveckling? Är läget idag till och med värre än någonsin med tanke på alla galla som spys?

   

Som de har väntat på just den här dagen. På den här veckan. Och på den här vintern. Att få vakna upp med segersötmans ständiga bakfylla som en påminnelse om söndagens segertåg är, och kommer vara, ett minne för livet för varje Hammarbysupporter. Hammarbyarna kommer att glorifiera söndagen den 2 november 2014 och göra den helig. Överallt, runtomkring i Storstockholm, i lägenheter, villor och radhus ligger nu bitar av gräs, nätmaskor, målvaktshandskar och spelartröjor från avgörandets stund på Nya Söderstadion. Från 5-0-segern över Jönköping Södra. Från 5-0-segern som var så mycket större än så.
 

Mona Sahlin sa, ”det är häftigt att betala skatt”. Om man med häftigt menar tufft, så finns det inget häftigt i att bli av med sina intäkter till statsmakten. Att betala skatt är däremot en solidaritetsgärning och av sådant mår vi människor bra av.

Att åldras kan inte heller kallas för häftigt. Däremot ganska behagligt, mycket mer behagligt än jag trodde. Ja, alltså innan jag blev medelålders för det är väl då åldrandet tar fart på riktigt. Tänk om man förr visste det man vet idag och haft den behagliga känslan, det där lugnet, det där om att allting ordnar sig. Och gör det inte det så får man ta det därifrån. En ändrad livsfilosofi om man vill uttrycka det vackrare.

En ledsam sak med att åldras är att livet, det som kändes oändligt när man var liten, nu kommit närmare sin slutstation. Eftersom jag fortfarande är nyfiken och vill uppleva saker så blir detta stressande. Denna stress i kombination med tilltagen åldersrelaterad glömska gör att vardagshändelser ibland blir tokiga, som denna tex...
För att slippa ägna även denna sommar till att måla så köpte jag tjänsten eftersom vårt stora och gamla hus behövdes målas om. Jag hade fått tips om att två hårt arbetande killar från ett grannland i söder med utmärkta vitsord kunde göra detta snabbt och till en moderat pris. Vi kan kalla dem Piotr och Peter. När de körde igång var allt klart på en vecka tack vare en arbetsmoral som jag inte sett sedan Kisa Magnusson låg på listorna. När det var betalningsdags förklarade jag att det är sällsynt med kontanter i dagens Sverige så jag föreslog överföring via internetbanken. Hm… men okej då sa Piotr. Eftersom ett belopp motsvarande en arbetarårslön från sjuttiotalet skulle överföras så ville jag vara säker på att få rätt kontonummer. Jag övertygades om att de siffror han sa stämde så överföringen genomfördes.

Efter några dagar sa Piotr att inga pengar syntes på hans konto. Men va fan… så jävla typiskt, tänkte jag. Jag åkte ner till min bank som givetvis är en annan än Piotrs. De kunde inte se vart pengarna har tagit vägen, bara att de lämnat mitt konto. Ytterligare ett par dagar gick och fortfarande fanns inga stålars på Piotrs konto. Nu börjar detta bli lite obehagligt så jag föreslog att vi tillsammans skulle besöka hans bank som låg i en annan kommun. Vi bestämde att ses utanför banken kl 16.15. När jag kom stod Piotr och rökte nervöst utanför entren. Han sa på sin brutna svenska,
- Bernt jag inte följa med dig in du förstår, banken big problem for me. Nej Piotr, jag förstår inte men vad vill du jag ska göra då?
- Du ska ta ut hela beloppet och ge pengarna till mig. Han ger mig ett skrynkligt papper med hans namn och ett kontonummer till en låneavi. Jag ser nu att det är samma kontonummer som jag fick när jag hyvlade över pengarna.
- OK, jag kan försöka men jag tror du måste följa med in annars blir detta svårt. 
- Jag kan inte följa med in because banken is big problem for me du förstår.
- Nej jag förstår inte men jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig.

Några minuter senare står jag framför en banktjänsteman, en tjej. Jag har inte gjort något fel men det känns inte bra när jag på disken lägger fram det skrynkliga papperet med ett namn på en person som definitivt inte är jag och säger att jag vill ta ut pengar, mycket pengar från det här kontot. Tjejen tittar på låneavin och sen på mig och säger, det här är inget konto utan en checkkredit och var är han vars namn står på avin?
Han är där ute säger jag och vänder mig om, knappt synlig i ett stort rökmoln ser vi Piotr stå och blossa utanför entren. Då får du väl hämta honom då, säger tjejen. Jag går ut och övertalar Piotr att han måste följa med in om jag ska kunna hjälpa honom. Under tiden han fimpar ciggen så tittar jag in i banken och ser tjejen prata med någon äldre kollega och titta mot oss. Jag är inte kriminell men där och då kände jag mig det.
Fortsättning nästa vecka…

Jag tycker det är mänskligt att texter och bilder som uppfattas rasistiska ska korrigeras eller raderas ur böcker och tidningar. Det spelar ingen roll att vi bedyrar att vi aldrig menar att vara rasistiska eller nedsättande när vi använder dem. Vi kommer ändå inte kunna förstå eftersom vi aldrig drabbats.

När kommer de armamputerade att kräva en namnändring på spelmaskiner för att slippa behöva sammankopplas med banditer?

Salve

/Mästaren
 

Ibland är det till synes ”Stolpe in eller ut” som avgör.
Det heter också att  ”Idag hade vi marginalerna med oss”.
Denna gång var det ”Vår tur att vinna”, är ett annat citat som vi känner igen.
Förr hette det i sportreferaten att ” Fru Fortuna” var inblandad.
Oavsett hur förhållandet har varit, är små marginaler en situation som en seriös tränare och ledare vill undvika!
 

“Hands!” ropar vi. Sen om bollen träffar axeln, magen eller bröstet spelar inte så stor roll. Vi vill ha domaren med oss. Men när ska hand på bollen resultera i att domaren blåser i pipan?

 

Dags för den tredje delen av den här serien krönikor, som tar upp problematik som, enligt mig, hämmar svensk fotbolls utveckling.

Nu ska vi ta oss en titt på om svensk fotboll verkligen är för alla?

Hur ser det ut i styrelser, kommittéer och bland spelar- och tränarutbildare i dels vårt nationella fotbollsförbund, men också i distriktsförbunden?
Ju mer vi tittar desto mer konstaterar vi att svaret på den första frågan är ett stort, fett: 

Nej!
 

Förra veckan gav jag ett aktuellt exempel på resultatet av svensk fotbolls talangsystem. En snabbgenomgång av spelarna i det nuvarande U 21-landslaget, samt U 21-landslaget anno 2009, visade att det var få av spelarna som var födda under det andra halvåret, bara ett fåtal procent var födda under det sista kvartalet. Detta kan jämföras med den trupp som var uttagna till a-landskampen mot Ryssland härom veckan. Fördelningen av födelsedatum såg där helt annorlunda ut, den var i stort sett jämn över året.
 

Den svenska seriefotbollen är nära sitt crescendo. Till helgen kommer flera klubbars öden beseglas och vi kommer få bokslut på den svenska fotbollens finrum Allsvenskan såväl som de lägre serierna i form av Superettan och Division 1 (inklusive den senare seriens alla väderstreck).

 

Ett lag med 801.178 registrerade supportrar är en motståndare att ta på allvar. Supportrarna, som tidigare hejade på andra lag, är spridda över hela landet och är som folk är mest. Det är laget som sticker ut, som är annorlunda. De har på mycket kort tid blivit landets tredje största och har idag bara två motståndare som är större. Det har inte skett genom fusk, möjligtvis har man gjort sig skyldig till agitatorisk doping.

 

Under de senaste 7-8 höstarna har jag haft svårt att känna den rätta tändningen när det kommer till gruppspelet i Champions League. Detta har gällt oavsett om jag tittat på turneringen privat eller arbetat med den. I höst har det
blivit nytändning. Det faktum att vi äntligen har ett svenskt lag med i världens finaste klubblagsturnering efter fjorton långa år räcker för att jag skall försöka ställa mig på händerna av ren och skär glädje.
 

Allt började den 13 maj 1902. Det första mötet mellan klubbarna gick inte under namnet “klassikern”, såklart. Men det är ett möte som har lagt grund för benämningen. Barcelona vann matchen mot ett ungt Real Madrid med
3-1, och det tack vare “De 6 utlänningarna de ställde upp med” iallafall enligt Real Madrid själva. (Vid den tidpunkten fanns det en gräns för antal utlänningar i laget)