En match i taget
Av måndagskrönikör - Jimmy Åkesson
Marcus Berg föll – Emil Forsberg stegade upp från elva meter – Janne Andersson knöt näven och konstaterade att Sverige tagit kommandot på Nationalarenan i Solna. Därefter blev det en behaglig resa och en fin start på fotbollsåret 2017. Och det är framåt vi ska se.
Det har gått snart ett år sedan ridån briserade och nyheten om vem Erik Hamréns efterträdare skulle bli. Då stod hallänningen i ett östgötskt omklädningsrum och applåderades av sina kamrater. Sedan gick de ut och körde över Kalmar i den allsvenska premiären i april 2016. Därefter följde en slätstruken EM-sommar och ett kapitelavslut. En era var över – en annan skulle påbörjas.
I takt med att årets första vårvärme svepte in över landet tog Sveriges förbundskapten den sedvanliga marschen från hemmet till Friends Arena. De har besegrat Luxemburg och Bulgarien. De har kryssat mot Nederländerna. När det svenska landslaget mår bättre än på länge fokuseras det ändå inte på nuet. Janne Anderssons en match i taget-mantra har satt sig hos sina spelare men inte hos supportar och journalister. Oavsett hur omöjligt det är att inte jämföra med tidigare upplagor så börjar det bli tröttsamt att det ska ställas frågor om varför det gick som det gick i Frankrike förra sommaren eller om vad spelarna uppfattar för skillnader mellan Hamrén och Andersson. Det är dags att sluta kalla Sverige för det nya landslaget. Det är dags att fokusera på vad de kan åstadkomma nu, hur de ska ta sig framåt och hur den ryska VM-horisonten ska komma lite närmare och bli lite mer verklig.
4–0 mot Vitryssland är ett bra resultat hur man än vrider på det och Sverige hade det där lilla flytet med sig för att vinna matcher. Marcus Berg fick en ganska enkel straff med sig vid 1–0, Emil Forsbergs skott hittade snöpligt in mellan benen på Andrei Harbunou till 2–0 och en boll som knappast var över linjen gav 3–0. När Isaac Kiese Thelin placerade in 4–0 hade Vitryssland redan trillat ihop. Den österrikiska domartrion hade inte en av sina bättre kvällar och nästa gång kanske det är Sverige som inte har marginalerna på sin sida. Det var aldrig några frågetecken egentligen. Sverige visade vad de kunde och de gjorde precis det som behövdes. Det känns tjatigt att återkomma till ett svenskt kollektiv snarare än individuell briljans men det är där vi är just nu och det är en stor del till att det svenska landslaget efter halva kvalet innehar en andraplats i grupp A.
Robin Olsen höll sin tredje nolla på fem matcher, Emil Forsberg tog ledningen i den interna skytteligan och fem spelare har spelat samtliga matcher i kvalet. Fyra spelare har spelat fyra matcher, två har spelat tre och fem har spelat två. Det börjar urskönjas en kontinuitet i såväl försvarslinjen och mittfältet som i anfallsleden. Sverige har i snitt släppt in 0,6 mål per match i det här kvalet – det ligger sanning i klyschan att man kommer långt genom att sätta en solid defensiv först. Spetsat med en lekman från Sundsvall som spelar fotboll för att det är roligt så lever det här kvalspelet fortfarande i allra högsta grad.
Det är såklart fortfarande en lång resa kvar. I slutet av september ska Sverige österut och hämta poäng i både Bulgarien och Vitryssland. En turné som kan komma att bli avgörande för den blågula utgången och drömmarna om att spela Världsmästerskapen i Ryssland sommaren 2018. Men innan dess ska Frankrike besöka Solna som favorit och det är ju ett par månader fram i tiden.
Nu är nu och Janne Andersson har präntat in sitt spel även i landslaget. Det gav en meriterande poäng mot Nederländerna och det bidrog till att jobba ner ett Vitryssland på samma arena ett halvår senare. Det kanske inte alltid är snyggt och med finess – men Sverige är på väg och självförtroendet börjar så sakteligen att hitta tillbaka till de svenska spelarna. De gjorde jobbet, de spelade hem tre nya poäng och de gjorde som Janne ville.
Då kunde förbundskapten spricka upp i ett leende och konstatera att hans landslag fortsatt är obesegrade i Stockholms norra delar och att de öppnade landslagsåret på ett sätt med fortsatt försiktigt hopp om framtiden. Ett landslag som är just nu och ingen annanstans.
/ Jimmy Åkesson
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic curt einarsson bosse petersson rasmus boman thorbjörn friberg nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund viking peterson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin samuel abrahamsson lisa ek gunnar persson daniel souza poddrepris rune larsson ingela armbro björn bettner