Den ständiga strävan

Av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

Att skriva mer personliga texter kan vara både jobbigt och nyttigt på samma sätt. Att reflektera över sig själv i sin egen yrkesroll är förmodligen helt nödvändigt för att utvecklas. Så här skriver jag ned några väldigt öppna och ärliga rader. Kanske kan dem hjälpa dig med.
 

Är det något jag drivs av, så är det en ständig strävan av att hela tiden bli både en bättre tränare och människa idag och imorgon, än vad jag var igår. Fokuserar jag enbart på mitt gebit är det dock inget långsiktigt uppsatt mål mot vilket strävan sker. Nej, det handlar snarare om en konstant, gnagande känsla av att inte vara tillräckligt bra.
 
Tillräckligt bra för vem, eller vilka? Det finns inget bra svar på den frågan. Men jag har fortfarande kvar att upptäcka den där känslan av att gå hem från en träning eller en match med en känsla av att vara riktigt nöjd med mitt eget arbete. Den har ännu aldrig infunnit sig.

Kanske dras fler i min roll med samma tankar, känslor och funderingar. Det är ytterst sällan, ja nästan aldrig, man är ensam om något.
 
Jag har länge funderat på varför det är på det här viset och konsekvenserna av det. Är det positivt eller negativt? Förmodligen lite både och. Att aldrig riktigt slappna av är nog inte jättesunt, men det har samtidigt inneburit en ständigt stegrande utveckling. Så länge priset inte är för högt, får jag helt enkelt anta att jag bör värdera det som en plusfaktor.
 
Samtidigt är känslan av att hela tiden ha nytt att upptäcka, nya stigar att trampa, fallgropar att trilla ned i och nya människor att träffa en av de stora tjusningarna med den här rollen. Det hade nog blivit både frustrerande och lite tomt om man gick runt med känslan att man hade slagit i ett tak. Att man omöjligt kan komma längre.
 
För att kunna hantera denna ständiga snurra, kan det vara bra att kliva ur hjulet lite. Numer kan jag det, numer förstår jag vikten av det, numer vet jag innebörden av att koppla bort. Passionen för fotbollen och tränaryrket är både rosen i mitt hjärta och taggen i min själ. Den ständiga kampen - denna outtröttliga strävan.  Att lägga den åt sidan ibland är ett måste.
 
Det jag reflekterat över allra mest är hur lite resultaten betyder för den ständiga kampen. Att vinna matcher, turneringar och priser i största allmänhet har aldrig varit det viktigaste. Visst är det kul att se spelarna glada, att de får fira, att deras strävan och ambition ger anledning att jubla några extra gånger. Men för mig själv är det alltid prestationen och den synbara utvecklingen i första hand. Kanske lite för mycket? Kanske lite för nitiskt? Kanske ska man njuta av både en seger och en förlust ibland?
 
Det är något jag har kvar att fundera vidare kring och att lära mig.
Så fotbollslivet rullar vidare på kokheta plastgräsplaner i den nyfunna sommarvärmen, som gjort sitt intåg över vårt avlånga land.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln