Zlatan har betytt för mycket för United

Av helgkrönikör - Gunnar Persson

Hur mycket kan en spelare betyda för ett lag? Hur mycket får en spelare betyda för ett lag?
 
Frågan har aktualiserats av Zlatan Ibrahimovics allvarliga knäskada. Med honom i laget har Manchester United spelat en gnetig fotboll som syftat till att just han ska göra målen. Utan honom har laget knäppt upp på ett sätt som inte varit möjligt tidigare under säsongen.
 

Etiketter: helgkrönikören

Zlatans envetna vilja att i alla lägen hålla centerplatsen – och på så sätt låsa lagets spel – har senaste veckan fått en delförklaring i de detaljer ur hans kontrakt som läckt ut. Han har haft osannolika bonusfördelar av sina egna mål, så stora att det för honom varit det kanske mest betydelsefulla incitamentet för att sköta lagets avslutningar på egen hand.
 
Kunde klubbens företrädare förutse det när Ibrahimovic/Raiola förhandlade fram villkoren inför den här säsongen? Troligen inte. Få motparter har på förhand kunnat föreställa sig vidden av parets egocentriska syn på lagspelet fotboll och ännu färre har förstått följderna.
 
Nu vet jag att många läsare här knyter näven i byxfickan och svär ve och förbannelse över mig, som inte på villkors vis kan förstå att jag på ett otillbörligt sätt kritiserar landets genom tiderna bäste fotbollsspelare. Fortsätt läsa så ska jag förklara hur det är mera som står på spel än just lusten att kritisera Zlatan. 
 
Zlatan Ibrahimovic är, som cirkusartist, det största svensk fotboll fått fram. Men nu var det detta med lagspelet fotboll. 1960 års Europacupfinal mellan Real Madrid och Eintracht Frankfurt (7–3) gällde länge som en av de bästa matcher som spelats. Ett sådant rykte måste självklart vidimeras.
 
Jag köpte en dvd och såg matchen. Bolltekniskt var det inte så stora skillnader mot idag, åtminstone inte vad gäller anfallsspelarna. Den stora skillnaden ligger i rörelsemönstren. Den saken är lika slående i VM-finalen 1958, mellan Sveriges ålderstigna lag och de snabba brasilianarna. Alla har sina givna positioner och gör sina framstötar ”på räls”. Centern är center och ingenting annat. Blir han framspelad från höger kommer bollen från antingen högerinnern eller högeryttern, inte från någon som lyckats överraska och smyga fram under radarn. Sådant fanns inte 1960.
 
Under de senaste 50 åren har spelet stegvis ställt allt högre krav på de enskilda spelarna. Det är inte längre – eller ska inte vara – möjligt att bygga en karriär på att bevaka ett enskilt revir. I de flesta lag förstår alla inblandade att positionsbyten i spelet är en hjälp när man enträget försöker förvirra ett motståndarförsvar.
 
Vissa lag, som Barcelona, har spetsat platsbytena med ett högt utvecklat passningsspel. I den miljön, där spelkulturen övertrumfar enskilda individers krav, misslyckades Zlatan. I Ajax, Juventus, Internazionale, Milan och Paris St-Germain tilldelades han däremot rollen som den statiske centern. Han klubbar rensade prisborden i hemmaligorna men kunde aldrig nå högre än så. En seger i Champions League har krävt mer än ett anfallsspel byggt på en enda spelares dominans i straffområdet.
 
Den här säsongen har Zlatan hävdat sig väl i Premier Leagues skytteliga. Problemet är att ingen annan Unitedspelare tillåtits göra det. Laget har därmed kommit till korta, har gjort ungefärligen 20 mål färre än sina närmaste konkurrenter, och har idag endast en möjlig väg till spel i Champions League nästa säsong – seger i Europa League-finalen mot Ajax i Solna den 24 maj.
 
Det ironiska är att Zlatans frånvaro stärker Manchester Uniteds möjligheter att vinna den finalen. Spelet blir mera oförutsägbart och det går inte att låsa United genom att neutralisera en enskild spelare som fått alltför stor betydelse. Sent på säsongen har United övergått till att spela modern fotboll.

/Gunnar Persson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln