Lek och idrott

av tränaren - nils montan lund

Förra veckan kom resultatet av den senaste forskningen kring varför barn- och ungdomar slutar med föreningsidrott.
Där framgick att försvinnande få, endast 3 procent, lägger av på grund av individanpassning eller i värsta fall, utslagning.
 

Så hur kan vi hitta nya vägar inom specifikt fotbollen för att få fler att fortsätta längre?
Så forskningen talar sitt tydliga språk: individanpassning, nivåindelning är inte så illa som nej-sidan vill få det till - nästan hela deras tes föll när dessa siffror presenterades.

Forskarna tror i stället att problematiken ligger i att många helt enkelt börjar för tidigt med sin idrott och på så sätt tröttnar tidigare.

Det finns säkert flera som det stämmer in på, men den största faktorn i dag är att det är så mycket annat som föreningsidrotten konkurrerar med.

Resultathetsen i skolan, sociala medier, tv-utbudet och livets alla nya möjligheter i stort.
Det finns säkert flera som vill fortsätta med sin idrott, men som helt enkelt inte har en ambitioner eller möjligheter som är större än att lattja lite med polarna.

Ett väldigt intressant alternativ skulle då vara att dela in fotbollen i två olika verksamheter: tävling och lek.

Redan när den här sajtens grundare, Bosse Petersson gick i skolan på 50-60-talet hette det vi nu kallar gymnastiklektioner: lek och idrott. Redan då skiljde man begreppen åt.
Det här skulle alltså innebära att vi har en tävlingsverksamhet, naturligtvis på olika nivåer, och en lekverksamhet som är ganska kravlös och befriad från både tävling och nivåindelning. Det här borde vara drömmen för de som utgår från ”Så funkar ungdomsfotboll” som sin ledarskapsbibel.

Ska vi vara helt ärliga och lite självkritiska inom fotbollen är det så att flera tränare och ledare i dag är bättre lämpade att leda en verksamhet som är mer inriktad på endast lek.

Lekverksamheten skulle också ge fler nya intressenter möjligheten att pröva på idrotten, helt kravlöst. Upptäcker man sedan att man vill lägga ned mer tid och ambition, är det bara att ta steget till tävlingsidrotten.
Nu är det några som skruvar lite på sig och undrar om inte tävling kan vara lek?

Jo, självklart innehåller även tävlingsidrotten mycket lek, men den är allt som oftast lite mer uppstyrd och grenspecifik. Tävlingsidrotten ska inte vara en kall och hård verksamhet med fokus på resultat, utan på inlärning och utveckling – precis som jag skrivit i tidigare krönikor. Men den innehåller fler, tydligare grundkrav på närvaro, engagemang, med mera.
Inte heller menar jag med detta att vi ska ha nivåindelning från och med att de är 7 år i tävlingsidrotten, naturligtvis inte. Det är något jag fortfarande invänder emot, tills vetenskapen säger något annat.

Knatteverksamheten är ju fortfarande en väldigt lekfull sådan och ska vara det för att barnen i den åldern ska få bästa möjliga inlärningsmiljö.
Ett till alternativ man borde ta fram och testa i tävlingsidrotten är det experiment jag fick höra talas om i samband med att jag var med i Stockholms Idrottsförbunds podcast.
I Danmark har man testat ett projekt där nya utövare som börjar sent med sin idrott, alltså från 13 år och uppåt ungefär, får träna fler gånger i veckan tillsammans för att komma ifatt.
Det finns ju naturligtvis de som har den ambitionen också.

Det vore oerhört intressant att se hur det skulle fungera inom svensk fotboll.
Helt klart är att med de här förslagen skulle det finnas fler möjligheter för fler fotbollsspelare att fortsätta längre på just den nivå man själv önskar.

Och det skulle locka fler nya utövare högre upp i åldrarna.
Nu gäller det bara att någon vågar plocka upp bollen och ta initiativet.

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln