Underbarn, supertalang, ”den nye Messi”…visst älskar vi att se nya unga härliga lirare kliva fram på den stora fotbollsscenen. Men mitt ibland alla superlativ, jämförelser och hyllningar är det intressant att stanna upp ett slag och tänka på vad som krävs för att ta det sista stora steget i en fotbollskarriär. Jag växte själv upp och spelade i den klubb i Sverige som rankas som den absolut främsta att fostra unga lovande spelare – IF Brommapojkarna. Min egen elitkarriär stannade vid porten till A-truppen. Många år senare återvände jag för att träna min sons 99-lag och fick då som vuxen en bättre inblick i hur unga drömmar om en stor fotbollsframtid är långt ifrån spikrak.
 

Minns du när den ”den gode” Zinédine Zidane skallade ned ”den onde” Marco Materazzi vid VM-finalen 2006? En incident som sedermera blev förevigad som staty.
 

Säsongen är alltjämt ung, ändå känns måndagens match på Old Trafford väldigt säsongsavgörande, på något sätt. Ett Manchester United, som är på vippen till att räknas som ett krislag, behöver vinna av just den anledningen. På andra sidan står ett Arsenal, som förvisso kommer från tre raka segrar på nio dagar, men där spelet knappast imponerat och där Emery är mer ifrågasatt än någonsin. Är något lag nöjda med en poäng? Jag tror inte det.
 

Det är inga som helst konstigheter med att en serie börjar på våren, slutar på hösten och däremellan har ett sommaruppehåll. Det som går att ifrågasätta är att dela upp våren och hösten i varsin serie med enkelmöten och orättvisa där ett enda misstag kan förstöra en hel höst.

 

Manchester United är ett lag med kaos-stämpel på sig igen. Helgens förlust mot West Ham innebar inte bara noll poäng, utan även nya skador och sett till hur prestationen såg ut så ska det mycket till för att United ska bli ett storlag igen inom en snar framtid.
 

Derbytorsk. Hade nästan glömt hur tungt det känns. Mörker. Extra tungt då det betyder att SM-guldet hamnar allt närmare Tele2. Hemska tanke. 
 

Så länge jag kan minnas har jag sett på fotboll på tv. I takt med att bevakningen från de stora herrligorna och mästerskapen växte ökade mina tv-timmar dramatisk. Jag såg på herrfotboll från Tyskland, Italien, England, Spanien under helgerna och i veckorna var det Champions League och Europa League. Under gymnasiet gick jag i fotbollsklass ute i Järfälla, en förort till Stockholm och varje måndag efter fulla helgomgångar i samtliga ligor så diskuterades det mål, helikopterfinter och frisparkar mellan och till lärarnas stora förtret, även under lektionerna.
 

Det handlar om hur man ekonomiskt kan dopa storklubbar och en märklig flathet från FIFA och UEFA. Det handlar om Manchester City och Paris Saint-Germain. Det handlar om mygel.
 

Så var ännu en Champions League-höst i gång. Vi är många som har längtat. Men trots att alla de bästa klubbarna i Europa drabbar samman har gruppspelet i vissa fall känts som en transportsträcka, med grupper som haft ungefär samma utseende år efter år, och ungefär likadant resultat. När världens mest prestigefulla klubblagsturnering drog i gång under tisdagen var det därför skönt att kunna luta sig tillbaka och bli både imponerad och underhållen. Champions League är ju långt ifrån förutsägbar.
 

Malmö FF vill återigen ha ett damlag i verksamheten – ett tecken på att en av de allra största klubbarna visar intresse på att satsa jämställt. Men hur mycket vill de faktiskt underhålla en eventuell satsning? Supportrarna hymlade inte direkt med sitt missnöje.
 

Champions League-säsongen 2019/20 sparkar igång ikväll och den här turneringen är kvalité från början till slut. Jag tar mig an denna upplaga av Champions med skyhöga förväntningar direkt och premiäromgången som vi bjuds på denna tisdagskväll är inget undantag.
 

Trots att lag som Real, Juventus och Liverpool i skrivande stund redan bockat av sina matcher för den här fotbollshelgen känns det som den knappt börjat. Efter landslagsuppehåll och två veckor av klump i magen inför Häcken borta utan avstängde Adu, är det äntligen dags igen. 
 

Frågan i rubriken kan tyckas märkligt ställd. Vadå dag? Måste jag välja ut EN dag att se fotboll på? Jag kan ju kolla fotboll från måndag till söndag. 
 

Vi är ett gäng fotbollsnördar som träffas varje fredaglunch för att snacka fotboll. Föreningens devis är för övrigt ”Vi spelar inte, bara snackar”.  Christer Löfman, normalt boendes i Italien sedan 25 år tillbaka men nu hemma på besök, blev ny medlem i fredags. Han ställde en fråga till alla i gruppen: hur värderar ni olika framgångar i klubblagsfotboll i förhållande till ett SM-guld? Om vi ger SM-guldet en specifik vikt på 100, hur mycket skulle då respektive framgång ”väga”?

Vi har sett det förr, och kommer garanterat att se det igen. Klubbar som sparkar sin tränare alldeles för tidigt. Finns det inget tålamod längre i fotbollen? Hur ska en tränare kunna tänka långsiktigt när de vet att foten kan vänta när man minst anar det?
 

Ett hemlighetsmakeri och undanflykter – till slut kom det i alla fall fram ett halvt svar på den ekonomiska frågan. Men varför, svenska fotbollförbundet, behövde det komma en DO-anmälan för att ni skulle berätta en sådan simpel sak?
 

Helsingborgs IF har presenterat Olof Mellberg som ny tränare efter Henrik Larssons avhopp. Att Mellberg hoppar på uppdraget att rädda HIF kvar i Allsvenskan är ungefär lika överraskande som att han skrev på för Fremad Amager i den danska motsvarigheten av Superettan, men nu är han här och med Mellberg vid rodret lever hoppet om förnyat kontrakt i allra högsta grad.
 

Zanetti. Maldini. Gerrard. Raul. Totti. 

Neymar. Pogba. Icardi. Balotelli. Sanchez. 

Fem spelare då, fem spelare nu. Samtliga med en högstanivå som kan/kunde vara avgörande i vilken stormatch som helst. Men trots att fotbollen hela tiden utvecklas och blir bättre var det något helt annat då. Mindre pengar. Mer känsla. Ingen var större än klubben. Idag är inte Manchester United bra nog för spelare som Pogba. Jag har tröttnat. 
 

Sveriges och världens största sport har ungefär 240 miljoner utövare enligt Fifa.
 

Det som man hoppats på skulle minska (eller ännu bättre – försvinna) har dessvärre ökat. Rasismens fula tryne visar sig allt oftare. Några exempel: Tottenhamsupporters kastade bananer mot Arsenals Pierre-Emerick Aubameyang, Milansupporters hånade Napolis Kalidou Kouliably med apljud, samma sak med Romelu Lukaku som utsattes för apljud i söndagens match mot Cagliari och Malcolm möttes av rasistiska tillmälen av egna supporters (!) när han debuterade för Zenit S:t Petersburg. Listan skulle kunna fylla alla Vi Lirares krönikor under hela året. 
 

Det går snabbt i fotboll. I våras slarvade Arsenal bort sin fjärdeplacering i ligan för att sedan förlora Europa League-finalen klart mot Chelsea i Baku. Tongångarna var allt annat än positiva och många hade redan ledsnat på Unai Emery i hans första säsong som tränare för klubben.
 

Back to basic till ett kval de ska avancera ifrån och ett Lettland som skulle köras över – Sverige korsade vattnet som skiljer länderna emellan med ett tvång om en bra kvalstart. De vänder hemåt med ett ”job done” men med offensiva frågetecken till trots.
 

Allsvenskan går in i sitt slutskede och efter helgens matcher står det klart att det är en guldrysare som väntar. Från serieledande Djurgården till sjuan IFK Norrköping skiljer det just sju poäng. Och det är åtta omgångar kvar. Allt kan hända, men jag vill påstå att oavsett lag man sympatiserar för så är vår bästa tid nu då avgörandet närmar sig. 
 

Efter kollapsen mot Celtic var det mycket åsikter om bortamålsregeln på AIK-Twitter. Först och främst vill jag klargöra att torsdagens uttåg ur Europa verkligen inte berodde på någon bortamålsregel. Dels så visste alla, precis som alla andra år, vad som gällde. Peta in en boll på Celtic Park i första matchen och chansen till avancemang hade ökat med 30-40%. Men den främsta anledningen är att vi helt enkelt inte håller Europa-klass 2019. 15 insläppta på fyra dubbelmöten när man snittar 1,5 mål framåt hemma i Allsvenskan håller såklart inte.