Nederländsk narkos

av onsdagskrönikören - KARL SUNDSTRÖM

Nederländerna var aldrig bäst. Men ändå var det just precis det dem var. Det som en gång i tiden var den vackraste fotbollen är i dag är en enda stor sömnig identitetskris. Hur kunde en så intellektuell fotbollsnation tappa bort sig totalt?

 

Etiketter: onsdagskrönikören

Det var ett håglöst Nederländerna som avslutade sitt horribla EM-kval med att förlora hemma mot Tjeckien. Det var inte resultatet som sved. Vare sig i matchen eller i EM-kvalet överlag. Det var sättet som Nederländerna gjorde det på. För det är det som är grejen. Det är vad det hela handlar om. En gång i tiden var de vackrast. De spelade efter sina ideal och gjorde det med största elegans. Alla visste hur ett nederländskt landslag skulle uppträda. I dag gör vi inte det längre.

Johan Cruijff blev till Dennis Bergkamp. Dennis Bergkamp blev till Nigel de Jong. Det är lätt att hitta symboler. Först var det Cruijff, totalfotboll och moraliska VM-guld. Sedan var det Bergkamp och snurrmål. Därpå blev det Nigel de Jong och karatekickar. Få spelare symboliserar ”det nya Nederländerna” lika bra som de Jong. När Bert van Marwijk tog över det nederländska landslaget började de ideologiska varningsklockorna att ringa. Den erkänt pragmatiske tränaren ställde sedermera upp med ett ultracyniskt 4-2-3-1 där svärsonen Mark van Bommel och Nigel de Jong kamperade på det benhårda defensiva mittfältet. Ni kan resten. Den formtoppade Wesley Sneijder tog dem till VM-final. Väl i finalen såg Johan Cruijff sitt livsverk arta sig i spansk kostym, Nigel De Jong sparkade ner Xabi Alonso och samtidens totalfotboll vinna guld.

När Cruijffs ideologiska nemesis Louis van Gaal tog över landslaget igen fortsatte han på den pragmatiska vägen. VM-bronset 2014 såg bra ut på pappret. Men i mångt och mycket var det redan på väg utför.  En månadslång konstgjord andning där Arjen Robben svävade på moln och van Gaal trollade med resurserna. Det som borde ha blivit Ronald Koeman blev efter VM-bronset Guus Hiddink. Guus Hiddink blev därefter Danny Blind och nu står vi här och känner inte igen någonting.

Nederländerna tappade bort sig själv längs den pragmatiska vägen. När de sen försökte hitta hem såg de något annat i spegeln. Vad var det som hände egentligen? Det är lätt att peka på att den moderna fotbollen kom i kapp Nederländerna. Få länder har drabbats lika tydligt. Kort efter att Ajax 1995 lyfte Champions League-pokalen splittrades det hemvävda laget. Edgar Davids var den förste storspelaren att lämna som Bosman och så har det fortsatt. Men de högkvalitativa spelarna finns fortfarande tillgängliga för landslaget. Dock är det landslag som länge varit synonymt med det vackra inte vad det en gång var. Otydliga linjer präglar förbundet. Därpå hittar vi en taktisk naivitet, identitetskris post van Gaal och en generationsväxling som borde skett smidigare. Det är, förstås, bara en liten och förenklad del av den stora kakan.

Blind gjorde ett försök att hitta tillbaka till det nederländska. Men det klassiska 4-3-3 gav precis ingenting och kulminerade i något slags bisarrt 3-2-5 i slutfasen mot Tjeckien.
Inget Frankrike för Nederländerna. Inget EM för fotbollsvärldens romantiska idealister. Ett bryskt uppvaknande? En nödvändig käftsmäll för en naiv nation? Måhända. Ett missat EM behöver inte vara en långsiktig katastrof. Ur ett helhetsperspektiv är det mer oroväckande när unga haussade Ajax-talanger väljer att flytta till Arsenals ungdomsakademi. Det är mer symboliskt när Rapid Wien är ett lag som kvalar bort Ajax från Champions League. Men så var det här med sättet som de missade EM på.

Talanger kommer det alltid att finnas. Sneijder/Robben/van Persie-generationen sjunger på sista versen. Men i kulissen står välskolade herrar såsom Anwar El Ghazi, Jordy Clasie och Davy Klaassen redo att växla upp. Och i ett land med så mycket kunskap och kompetens kommer det alltid finnas utrymmen att utvecklas på. Det kan ingen modern fotboll ändra på. Men däremellan måste den nederländska fotbollen hitta sig själv igen. Om det är Cruijffskt 4-3-3 och totalfotboll eller något van Gaal-pragmatiskt spelar egentligen ingen roll. En gång i tiden var dem både vackrast och smartast. I dag är den nederländska fotbollen en trött skugga av sitt forna jag – och de verkar inte ha en aning om hur de ska vakna.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln