Stockholms fotbollen skjuter sej i foten

Av Tränaren - Nils Montan Lund

Ett förslag från Stockholms fotbollsförbund om att införa en åldersregel som stoppar yngre lag att spela i serier mot äldre lag, något som i dag är vanligt förekommande, har precis röstats igenom.
Tanken låter fin på inledningsvis, men den rymmer många stora fel och kommer att skapa betydligt fler och värre bekymmer.
Gräver vi lite djupare och tittar vad det skulle innebära, så upptäcker den som är sakkunnig att detta kommer att bli en smärre katastrof.
 

 Författaren till ”Så funkar ungdomsfotboll”, som jag nämnde för två veckor sedan i min krönika, säger så här om förslaget till DN.
- En sådan regel motverkar att de i rätt ålder förvandlas till någon slags sparringpartner.
Men han säger också följande, vilket han har delvis rätt i, till samma tidning.
- Just i Stockholmsfotbollen skulle jag säga att utbildningsnivån är väldigt låg bland ledare.

Detta menar han kopplat till utslagning, att matcha yngre lag mot äldre lag, och så vidare.
Men det här gäller generellt sett i hela landet (även i hans egen stad Göteborg) och inte specifikt i Stockholmsfotbollen, som han vill göra gällande.
Det är det komplexa i att vi är helt beroende av ideella krafter och många av dem är helt okunniga, men ansvarar ändå för träningen i den ålder där utbildningen påverkar mest.
Här har jag nämnt i tidigare krönikor att förbundet måste ta sitt ansvar i att erbjuda bättre utbildningar av bättre utbildare – de själva är många gånger inte kompetenta nog.

Så, nu kommer vi till de stora problemen med regelförslaget.
De kända storklubbarna har oftast de bäst utbildade ledarna och är bättre än både förbunden och mindre klubbar på att utbilda sina helt ideella och nya tränare.
Även om de skulle sluta selektera utifrån kunskapsnivå, så skulle det här förslaget innebära att dessa klubbars lag skulle dra ifrån enormt på en ganska kort tid även utan resultathets.
Både spelövertag och segersiffror skulle på sikt bli enorma – och det ser jag som ett ännu större bekymmer - för att spelarna skulle bli bättre utbildade från start.

Målsättningen måste vara att så många som möjligt får så jämna matcher som möjligt, det måste vara överordnat precis allt när vi pratar tävlingsfrågor.
Så att ett lag som är ett år yngre får möjligheten att spela i en serie mot ett år äldre lag, för att alla parter ska få jämna matcher, ser jag bara som en tillgång.

Vad händer med det spelarna i det lag, som utan selektering, vinner match efter match med mer än fem mål? Ska inte de ha rätt till en utmaning som passar och utvecklar både dem och deras motståndare? 
Det måste finnas utrymme för utveckling i olika takt, på olika nivåer.
Med den här regeln utgår man återigen från att alla är exakt lika - pinsamt.
De som blir ledsna och känner sig kränkta av att möta ett lag på samma nivå kunskapsmässigt, men som är ett år yngre är: just det, ledarna.

Så återigen var allt snack om att se det ur barnens perspektiv just bara snack.
Med andra ord, åldersregeln skulle vara att skjuta sig själv i foten.

Storklubbarna skulle bli ännu starkare, eftersom de har flest bäst utbildade ledare, då de har resurserna till det och därför söker sig också många, på alla nivåer, dit.
Jag tycker att tävling är utmärkt, det är också ett lärande och de flesta tycker att det är kul, så länge det sker på en nivå som både är överkomlig och en utmaning samtidigt.

Den möjligheten finns i dag och den måste vi ju värna om.

Idén att tvinga in alla barn- och ungdomsspelare i en och samma modell, är lika populistisk som provocerande okunnig – det är så oerhört låg nivå.
Människor är olika och därför är valfrihet bra, eftersom det uppmuntrar olikheter.
De olikheter som den nu omdiskuterade breddmodellen talar så varmt om, men så utmärkt motverkar genom att fösa in alla i samma fålla.

Det finns också argument för att storklubbarna driver på resultathetsen, som gör regeländringarna nödvändiga, men då är motfrågan: Varför är det just storklubbar som ville ta bort upp- och nedflyttning, samt Sanktanslutspelet i Stockholm (för 13-18-åringar)?
En mindre klubb däremot vill återinföra det sistnämnda.

Och kommer en storklubb med gäng nybörjare till en seriematch på lätt nivå skickar många gånger de mindre klubbarna det bästa de har, bara för att vinna mot storklubben.
För att det är en fjäder i hatten och kul för ledarna att få visa upp på sitt lags hemsida.
Men oj vad hemskt, fel och dumt de tycker att det är om storklubbens lag skulle vara ett år yngre och om de till råga på allt skulle vinna den jämna matchen med 1-0.

Så var är det kompetensen brister och var fokuseras det på resultaten, egentligen?

Nyckeln ligger dels i att samarbeta, dels att se storklubbarna som en tillgång och titta på varför de lyckats så väl. Kanske framför allt varför de gjort det med sin bredd.

Fråga: Vad skulle exempelvis hända om en storklubb en gång i veckan, med de godaste intentionerna (i utbildningssyfte), erbjöd föreningar i närområdet att skicka spelare och tränare på alla nivåer för träning och utbildning i deras miljö?
Svar: Det skulle bli fullständig kalabalik, ett ramaskri.

Så för att summera:

  • Montera ned resultathetsen, jättebra, men förväxla det absolut inte med tävling.
  • Tävling är något bra och roligt så länge det sker med rätt förutsättningar och på rätt villkor, låt den möjligheten få fortsätta finnas.
  • Använd kompetensen som finns, ta hjälp av den, var inte rädd för den, ha inte mindervärdeskomplex inför den och försök inte begränsa den med underliga regler.


Det är ju den som är svensk fotbolls stora tillgång, i verkligheten!

/Tränaren

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln