Trotjänare - Ett saknat släkte

Av Supportern - Leo Jägerskiöld Nilsson

Fotbollsspelare kan delas in i många fack och kategoriseras på tok för enkelt av känslostyrda supportrar. En spelare som lättvindligt byter klubb kan kallas både "förrädare" och "legoknekt" men faktum är att spelaren i fråga är inget av dem. Det handlar bara om vilket perspektiv man ser det ifrån. För spelaren är klubben ofta, mer än något annat, en arbetsplats medan supporterns relation till laget är kärleksfull och byggd på tilltro. Klart det blir missförstånd. Samtidigt som supportern blint har älskat klubben, laget och spelaren har den senare främst skött om sig själv. Och vem kan egentligen klandra hen? Skulle du inte också byta arbetsplats om du erbjöds dubbel lön? 

Skulle du inte vilja testa på att arbeta utomlands? I England, Tyskland, Italien eller varför inte Kina? Det finns tyvärr en onyanserad bild av spelarna och deras handlingar. Faktum är att de är samma sak som supportrarna. Människor som behöver ta hand om sig själva och sin familj.

Det finns dock de spelare som är någonting utöver det vanliga. De om står ut ur mängden och inkluderar även fotbollsklubben, liksom supportrarna, i begreppet "familj". Trotjänarna.

AC Milan hade Paolo Maldini och Billy Costacurta. Roma litar på Francesco Totti och Daniele De Rossi. Chelsea har John Terry, Arsenal hade Tony Adams och Manchester City sitter på Joe Hart. Barcelona visar stolt upp duon Xavi och Iniesta medan Real Madrid kontrar med Iker Casillas. Även om de är många till antalet är de lätträknade i mängden. Enklubssmännen. Klubbikonerna, symbolerna, hemvändarna och trotjänarna. Sverige har också haft sin beskärda del av dessa lojala förgrundsfigurer. Den senaste på tapeten? Álvaro Santos.

Dennes allsvenska tid är efter fredagens 4-1-defilering av Kalmar förbi. Den lojala brasilianaren gjorde nämligen sin sista hyllade insats på Helsingborgs Olympia. Till stående och välförtjänta ovationer. Sex säsonger blev det på den skånska västkustsslätten. Inkluderat både med- och motgångar. Allt från spel i Champions League till ren och skär överlevnadskamp i Allvenskan delade Álvaro med HIF:s supportrar. Ett broderskap och en kärlek i klass med de ovan nämnda europeiska ikonerna. Álvaro är visserligen ingen Totti vare sig sett till kvalité eller förmåga. Men det förbiser inte hans storhet. Att Helsingborg nu skiljs från en av klubbens största spelare i modern tid tär förstås både på identitet och själ även om spelaren Álvaro inte längre är densamma som för dryga tio år sedan.

Kärleksrelationen mellan klubb, supporter och spelare får en extra tyngd när spelaren är utländsk. Som i fallet Álvaro Santos i Helsingborg. Eller lex Javier Zanetti i Inter. Att supportrarna öppnar sina hjärtan för en utlänning är stort och framförallt önskvärt i tider som dessa. Att de dessutom gör det för en spelare som precis har "förrått" sin tidigare förening för supportrarnas motsvarighet borde öppna ett par ögon. En sådan förståelse krävs i båda riktningar.Och just den förståelsen delade HIF-supportrarna med Álvaro. Därför är det ett extra stort tapp för den rödblå Skåneklubben. Förstå då känslan när även Christoffer Andersson (13 säsonger i HIF) lämnar efter säsongen. Trotjänarna kommer alltid vara de mest saknade av människor.

/Supportern

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln