Min nya kompis

Av onsdagskrönikör - Joakim Forsell

Som lyckligt lottad svenskfödd man är det lätt att dras in i situationer om hur vi borde göra vårt samhälle bättre. Jag har de senaste åren drabbats ”hårt” av gränskontrollerna mellan Danmark och Sverige och i slutändan sa jag upp mig från mitt jobb på andra sidan sundet för att pendlandet och tidsödslandet gick ut över mitt sociala liv. Jag skriver ”hårt” för jag är medveten om hur förfördelad och priviligerad jag är bara genom att vara född av svenska föräldrar.
 

Etiketter: onsdagskrönikören

Jag har fått en ny kompis. Han kommer från Eritrea, har precis fyllt 15 år – GRATTIS! – och älskar fotboll. Vi träffades genom en organisation som heter Mentor Sverige och har träffats ett par gånger. Hela mentorsprojektet går ut på att han ska få lära sig svenska och få en vuxen förebild genom att umgås med någon som vunnit på livslotteriet och fötts i kalla Sverige. Han kom hit helt utan familj och bor tillsammans med andra ensamkommande flyktingbarn på ett boende i Malmö.
 
Efter att bara har varit här i ett år så är hans svenska bristfällig men vi förstår varandra ganska bra och har en språkapplikation som stöd när någonting är oklart. Första gången vi träffades tänkte jag att vi kunde spela fotboll tillsammans. I lite för stora röda fotbollsskor och ett brett leende på läpparna kom han dit och vi sprang fram och tillbaka över den lilla konstgräsplanen fler gånger än man kan räkna till. Min kropp, som inte längre är frisk nog för konstgrässpel, sa till slut nej och jag fick kasta in handduken. Min kompis däremot hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Han vill lära sig allt. Vad heter det när man skjuter med huvudet? Vem hejar du på? Vad är ett inkast?
 
Han hade precis börjat spela i ett lag men ännu inte fått vara med på någon match. Däremot hade hans båda vänner fått vara med och han var lite ledsen för att han kanske inte var bra nog. Jag sa till honom att om han tränar ordentligt kommer han snart få spela.
 
Senast jag träffade honom satt vi i det gemensamma TV-rummet där han bor. FIFA-spelet stod på och Real Madrid mötte Liverpool. Han älskar Real Madrid och Cristiano Ronaldo, men har svårt för Benzema. Medvetet spelar han med Benzema som anfallare men lika medvetet ser han till att fransmannen bränner de lägen han får. Efteråt skrattar han och säger att Ronaldo är bättre. Hans svenska har blivit bättre och framförallt tror jag han blivit tryggare med mig. Han berättar att han fått göra sin första match med ett lag och bryter ut i det största leendet jag sett. När jag nu sitter och tänker på det blir jag nästan tårögd. Tänk så lätt det är att, med någonting som för oss privilegierade alltid varit givet, göra en annan människa glad.
 
Jag vet själv hur svårt jag har för att bli så uppriktigt glad och lycklig så att mina smilgropar bränner. Det behövs betydligt mer än en fotbollsmatch för det.
 
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till alla människor som hjälper de som har det svårt på olika sätt. Till er som jobbar på flyktingboenden, till er som startar olika projekt för att hjälpa dem in i samhället och till alla er som gör någonting åt problemen som finns. Till er som låter min kompis vara med och spela och till er som ser till att de mörka krafterna inte vinner. TACK, ni är riktiga hjältar.
 
/Joakim Forsell

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln