Jag mötte precis en kille jag tränade under ett par år när han var i den åldern att mina tränarkunskaper räckte.

Idag är han 17 år och spelar i pojkallsvenskan.
 

Var det någon mer som blev förvånad när Sveriges startelva offentliggjordes inför mötet med Spanien på Estadio Santigao Bernabéu i Madrid? Varför såg den ut som den gjorde?
 

Hans brist på målproduktion i landslaget har fått en mängd människor att tröttna. För var match som går utan att det levereras nätrassel höjs fler och fler röster för att ”ut med det gamla, och in med det nya” ska tillämpas av vår förbundskapten Janne Andersson.
 

För en fotbollsfantast som jag kan en sommar utan fotboll vara svår. Abstinensen kan ibland bli så stor att man glömmer det fina vädret utomhus och att njuta av semestern.
 

Det regnade och det åskade och det enda som inte föll över Roazhon Park i Rennes var målen. Sverige försökte, försökte och försökte men kom aldrig på något konstruktivt sätt att hitta det där viktiga första målet. Det höll på att rinna Sverige ur händerna – men en nybliven landslagsspelare från Falköping ville annat.
 

I skrivande stund laddar många svenskar, inklusive jag själv, för två kvällar av svenska stormatcher. Under måndagen herrarna mot Spanien, och under tisdagen går damerna in i VM mot Chile. Ytterst spännande på alla sätt. 
 

När kritik riktas mot det stora, mäktiga, europeiska fotbollsorganet Uefa är det inte sällan negativ sådan. Och med all rätt. Alltför ofta känns Uefas beslut grundade i fiffel och fulspel och inte, vad de i en perfekt värld borde verka för, supportrarnas och fansens bästa. Som senast, när Europa League finalen förlades till Baku. En spelort som visade sig otroligt svårtillgänglig för finallagens supportrar, vilket i slutändan resulterade i att matchbiljetter praktiskt taget skänktes bort på matchdagen. För att inte tala om den tveksamma politiska situationen i Azerbajdzjan som gjorde att Henrikh Mkhitaryan inte kunde följa med sitt Arsenal till matchen. Allt som allt ett sorgligt beslut från Uefa.
 

Copa America är världens äldsta landslagsturnering, den första upplagan spelades redan 1916 på den sydamerikanska kontinenten. Först fjorton år senare 1930 arrangerade Uruguay den första VM-turneringen. I sommar är det dags igen att samla de sydamerikanska världsstjärnorna i deras respektive landslag. Skall Messi äntligen leda Argentina till en stor titel? Hur klarar sig Brasilien utan skadade Neymar och håller Cavani och Suarez (avstängd i de två senaste Copa America) fortfarande toppklass som anfallspar?
 

Landslagssamling och två kvalmatcher att vänta. En lite enklare, och en som får räknas under kategorin väldigt svår. Men visst är känslan att poäng mot Spanien på bortaplan ändå är möjlig?
 

I tisdags stod det klart att Julen Lopetegui är den nya tränaren för Sevilla. Ett intressant val, som jag tror kan ta klubben till nästa nivå. En sak är säker - Lopetegui är revanschsugen - och det ska inte underskattas.
 

Torsdag och fredag. Snart är vi där på klämdagskvällen och ett sedan länge utsåld Parc des Princes i Paris. Premiären. Frankrike mot Sydkorea. Sedan finalen i juli. Två stora, häftiga och viktiga matcher. Men inte ens då kan fotbollsmatcher som spelas av damer få det hundraprocentiga rampljuset.
 

Som tur är, har vi inte nåt halvvägs. Vårsäsongen av Allsvenskan är dock över och nu väntar ett par veckor av ledighet. Fort har det gått - men mängder har hänt. Bortsett den pågående poliskonflikten, har vårens serie ändå varit trevlig. Snygga mål, nya stjärnskott och flera bra lag. Det är dags för lite utnämningar som baseras på dessa 12 omgångar. 
 

Finns det, eller har det ens funnits, någon som framstått som mer sympatisk och charmig i fotbollsvärlden än Jürgen Klopp? Självklart finns det några utmanare som är där och nosar på samma utmärkelse, men för mig är Klopp den som först dyker upp i tanken när jag snabbt bläddrar igenom det bibliotek av fotbollsprofiler jag under min livstid byggt upp i huvudet. Det är också därför man verkligen unnar Liverpooltränaren att plocka med sig CL-bucklan hem från Wanda Metropolitano i Madrid till Anfield och The Kop.
 

I måndags kväll såg jag från soffan hemma i Stockholm hur det klassiska östlaget Union Berlin kämpade till sig en plats i den tyska fotbollens finrum. Jag såg hur ett uddlöst och oinspirerat VfB Stuttgart efter matchen smög ut från stadion med böjda huvuden för att ducka Unionfansens segeryra. Sekunder efter att domaren hade blåst av 0–0-matchen var planen fylld av rödvita Unionare som firade klubbens största framgång någonsin.