Respekt får inte bli en envägskommunikation

Av måndagskrönikör - Jimmy Åkesson

De bästa spelarna hamnar i de bästa lagen i de bästa serierna i de bästa länderna. De bästa tränarna brukar göra samma sak. Men fotboll utövas på så många andra nivåer än på de största scenerna. Men det är lika seriöst för det och så borde det vara även för de som håller i visselpipan.
 

När Champions League-hymnen dånar ut över fullsatta läktare brukar det vara de mest meriterade och de mest uppskattade domarna som håller ordning. Precis likadant är det i internationella mästerskap. Mindre erfarna domare får matcher som på pappret inte betyder lika mycket. Det innebär per automatik inte att de spelarna i de lagen som spelar tycker att matchen är mindre viktig.
 
Så här ser det ut oavsett nivå. Egentligen är det logiskt – ju bättre du är, desto högre upp ska du agera. Oavsett om du är spelare, ledare eller domare. Man jobbar sig uppåt. Precis som i vilket arbete som helst. Man förväntar sig att en domare ska hålla samma nivå som en själv. Både på gott och ont. Men oavsett den där nivån så krävs det att alla inblandande på fotbollsplanen tar uppgiften på största allvar. Det ska egentligen inte spela någon roll om det handlar om en VM-final eller en bottenmatch i en gärdsgårdsserie. När matchen blåser igång så gäller det att ha fokus – och det gäller även domaren.
 
I lägre divisioner är det allt som oftast bara en domare som ska hålla koll på 22 spelare. Ett jobb som redan från början är svårt. Men bara för att det är en utmaning betyder det inte att det inte bör tas på största allvar. För de här 22 spelarna är matchen viktig och fotboll handlar om att vinna – så enkelt och lika komplext är det. Problemet är att många domare i de lägre serierna verkar vara där för att tjäna lite extrapengar snarare än att göra en så bra insats som möjligt. Hur ska man som spelare kunna ta det seriöst när domaren knappt springer utanför mittcirkeln och chansblåser på situationer hen är alldeles för långt bort från för att kunna bedöma över huvud taget?
 
Jag är väl medveten om att spelarna i exempelvis division 6 spelar i division 6 av en anledning. Precis som att domarna också ligger på samma nivå som en själv. Men om du som rättskipare har huvudansvaret så måste det finnas krav. Du som spelare har krav på att hjälpa ditt lag och att ta en defensiv löpning om du får en kontring emot dig. Varför känns det ibland som att en domare kan döma utan krav? För en domare kan avgöra matchen och då måste hen ta matchen på allvar och inte sätta sig själv i fokus för att vilja synas. Det måste finnas ett intresse för fotbollen att vara där. De måste också kunna uppträda på ett lugnt och sansat sätt trots en upprörd spelare. Inte använda samma mynt tillbaka. Det gynnar ingen om en domare skriker på en spelare som skriker på domaren.
 
Att det är domarbrist kan knappast ha undgått någon fotbollsintresserad. Fler domare ger en högre nivå precis som det ger en konkurrenssituation i ett fotbollslag. Man tvingas hela tiden att bli bättre för att få göra det man tycker om. När det finns få domare så behöver de inte utvecklas. Inte om de är nöjda med att döma ett par matcher på helgerna och strosa omkring på en gräsplan ett par mil utanför stan.
 
Och på den andra sidan – hur ska förbunden locka fler unga killar och tjejer att döma fotboll när det är en katastrofal jargong redan under ungdomsåren? Varför skulle en person vilja utsätta sig själv för såväl verbala som fysiska hot från föräldrar och spelare? Där tror jag grundproblemet är.
 
Jag tror att ansvaret ligger på de som barnen och ungdomarna ser upp till. Om en ledare eller föräldrar tappar humöret och skriker på en domare eller motståndare så kommer de yngre att härma. Hur det ska lösas? Jag vet inte. Det jag vet är att det påverkar fotbollen för både spelare, ledare och domare.
 
Respekten för varandra måste komma från alla håll och inte bara bli en envägskommunikation.
 
/ Jimmy Åkesson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln