Le Havre vinner EM-guld

Av onsdagskrönikören - Karl Sundström

Det har varit ovanligt rubriksaftiga månader i Normandie-staden Le Havre. Först annonserades det att den gamle superbrassen Adriano var klar för stadens fotbollslag. Något som sedermera, likt allt annat med Adrianos karriär numera, sket sig. Sedan tog den amerikanska karriärsvagabonden Bob Bradley över klubben och hux flux kunde amerikaner långläsa om Le Havre AC i New York Times. Nu senast hade vi i fredags. Fredag den 13:e.
 

Etiketter: onsdagskrönikören

Det skulle egentligen inte behöva bli en rysare. Men Le Havre tog in mål efter mål på Metz som hade den sista Ligue 1-platsen. När domaren till slut blåste av matchen hade de båda klubbarna slutat på samma poäng och målskillnad – men där Metz drog det längsta strået tack vare två fler gjorda mål. Ett absurt säsongsöde som uppmärksammades världen över.
 
Det är av sådana viral-kompatibla anledningar som Le Havre omnämns numera. Och det är egentligen inte för intet. Det har varit en ganska slumrande förening enda sedan degraderingen från Ligue 1 2008/09. Men när vi pratar om Le Havre måste vi prata om deras förmåga att fånga upp och förädla.
 
För det var här som Paul Pogba började göra sig ett namn innan Manchester United med moraliskt tvivelaktiga metoder sedan norpade åt sig honom.
Det var här som Réunion-pojken Dimitri Payet först kom i kontakt med det franska fastlandet och spenderade den största delen av sin ungdomskarriär.
Det var här som Steve Mandanda fostrades och inledde seniorkarriären innan Marseille gjorde honom till en landslagsmålvakt.
Det var här som Lassana Diarra skolades och seniordebuterade innan Chelsea såg en framtidens Makélélé i honom.
Och det var här som en vilsen Riyad Mahrez fångades upp och tilläts vara Riyad Mahrez.

Och det är bara på senare år. Det var även här som Anthony Le Tallec och Florent Sinama Pongolle fortfarande ansågs vara lika lovande som Cristiano Ronaldo. Det var här som Charles N´Zogbia, Jean-Alain Boumsong, Carlos Kameni och Vikash Dhorasoo tog fart innan de blev landslagsmän. 
 
Le Havre är den typ av akademi som något i skymundan fostrat en tredjedels fransk landslagsstartelva. Det är den typ av akademi som olikt Nantes ”jeu à la nantaise”-fotboll och Auxerres Guy Roux-gubbar fått vinna ligatitlar och spela Europa-fotboll. Det är också en akademi som, olikt Lyon, egentligen bara tjänat kaffepengar på sina spelarförsäljningar.
 
Lass gick för knappa miljonen euro, Mahrez för hälften och Payet/Pogba/Mandanda-pengarna var i den stilen också. Mot bakgrund av vad en ungdomsverksamhet kostar att hålla i gång och vad spelarna sedermera säljs vidare för är det knappt en lönsam satsning. Det är den prekära verklighet som blir allt vanligare på den platsen i näringskedjan.
 
Men hedra dem som hedras bör. När Frankrike ställer upp för EM-premiär mot Rumänien gör dem det troligtvis med två av tre Le Havre-produkter på mitten. Paul Pogba har under säsongen cementerat sin plats som en av planetens mest spännande spelare medan Lass Diarra kommit tillbaka från sin Rysslands-exil med råge. På bänken excellerar Steve Mandanda som vice-Lloris och Dimitri Payet, med sin supersäsong i ryggen, nosar på en startplats. 

Det fanns, tro det eller ej, en tid innan Piers Morgan var en twitter-fjant. När Frankrike vann det historiska hemmaguldet 1998 satte den dåvarande Mirror-redaktören den klassiska rubriken ”Arsenal win the World Cup” efter att Petit och Vieira varit tungan på vågen. När det om en månad åter är dags för ett stort mästerskap i Frankrike är det ett Les Bleus som på sitt sätt är mer Le Havre än Arsenal, PSG och jeu à la nantaise. Le Havre har inte vunnit en stor titel på 57 år. I sommar får de sin bästa chans någonsin att ändra på det.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln