En svensk sensation i sommar

Av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

I går kväll presenterade förbundskapten Erik Hamrén sin sista mästerskapstrupp inför sommarens EM-slutspel i Frankrike. Några skrällar bjöds det absolut inte på och två tunga namn lämnades utanför.
 

Den stora snackisen kommer ju inte att bli jokern som kom med, utan Oscar Wendt och Jonas Olsson som inte gjorde det. Föga överraskande visserligen, då båda haft svårt att imponera i blågult. Och visst är det synd att just den duon, som skördar betydligt större framgångar i sina klubblag, ska vara så iskalla i landslagssammanhang.
 
Vänsterbacksplatsen känns nämligen något skakig, likaså positionen om vem som ska bilda mittlås med Andreas Granqvist. ”Granen” kan ju vara överallt och ingenstans emellanåt och behöver en lugn och trygg kollega. Det är nog ingen slump att så många haft svårt att imponera bredvid honom. Han är inte den mest pålitliga kamraten i sitt positionsspel och fladdrar lätt iväg. Jag har lite svårt att förstå att han anses som så gjuten.
 
I min värld hade man ändå kunnat plocka med Jonas Olsson och kanske ge honom, eller Andreas Granqvist, en roll likt den David Luiz hade under José Mourinho i Chelsea. En riktig städare framför den egna backlinjen, men också med kvaliteter att kunna leverera framåt – inte minst på fasta situationer. Här har Hamrén låst sig lite för mycket i sitt eget systemtänk och missat ganska spännande utvecklingsmöjligheter för att förändra matchbilder och bygga in den trygghet som många gånger saknats under hans ledning.
 
I fallet Oscar Wendt är nog läget så pass infekterat att det är bäst för alla parter att han inte togs ut. Wendt känner inget förtroende och förmodligen är den känslan ömsesidig. En sådan relation vill man inte ha med sig in i gruppen till ett viktigt slutspel.
 
Men trots de frågetecken som finns i truppen (Albin Ekdals skada inte minst), så kan jag inte låta bli att se fram emot sommarens slutspel med lite extra tillförsikt. Sverige har en Zlatan i superform och en grupp som är klart överkomlig, även om många försökt måla upp som en riktig rysare.
 
Säga vad man vill om Erik Hamréns tid som förbundskapten, men han har i alla fall dukat för ett rejält crescendo till avslutning.
 
Det är en spännande mix av det trygga, väl rotade tillsammans med de unga succéspelarna från guldlaget i U21-EM. Och med en spelare som John Guidetti, alltid välfylld av självförtroende, i truppen kan förstås allt hända. Hans oförställda energi har en tendens att smitta av sig och få omgivningen att tro att precis allt är möjligt.
 
Det var längesedan jag var så här förväntansfull på ett blågult herrlandslag inför ett stort fotbollsmästerskap som vi, oavsett vad, sent lär glömma.
 
Och visst vore det väl nästan lite typiskt att avsluta en rörig tid med en sensation, som ingen hade vågat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Vi har ju sett det förr…

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln