Mitt fotbollsliv

Av tränaren - Nils montan lund

Här kommer en krönika jag aldrig trodde att jag skulle våga skriva, en krönika där jag öppnar upp mig själv och mina tankar kring mitt eget tränarskap och visar upp för alla.
Det känns inte helt bekvämt, det ska jag erkänna. Men jag har samtidigt kommit till en punkt där det är dags att våga, mycket tack vare er som läser och kommer med så fin feedback.
 


Att få skriva för ViLirare är för mig en ynnest, det är en organisation som står för de värderingar jag står för, som står och vill verka för det goda i svensk fotboll.
De lockar också fram en sida hos mig själv, där jag helt ofiltrerat skriver direkt från både hjärtat och hjärnan, precis det jag tycker, tänker och står för.

Så, vad är min anledning att göra det här, att lägga ned så mycket av mig själv och min tid i fotbollen. Att gå upp klockan fem-sex på morgonen för träningar, matcher, cuper, och sedan komma hem sent på kvällen.
Att sitta i möten, utvecklingssamtal, svara i telefon och på mail.
Att göra långa planeringar, utvärderingar och utbilda mig själv varje vecka
Allt till en ersättning som skulle få de flesta att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom. Man blir ju inte rik ekonomiskt på detta, kan jag tala om. Men man blir oerhört rik på mycket annat.

Naturligtvis kommer det från en grundmurad, orubblig kärlek och glädje till fotbollen. Det finns ingenstans där jag får känna, tänka, skapa och uttrycka mig på samma sätt som i fotbollen.
En glädje som dessutom utvecklats successivt med åren och blivit ännu djupare när jag verkligen börjat förstå min roll och vad mycket gott man kan göra i den. Vilken möjlighet man har att under sin livstid få människor att må bra, bara genom att låta dem göra det de älskar allra mest – att spela fotboll. Att få guida dem genom sitt fotbollsliv och följa deras resa, det är en upplevelse som överträffar allt annat.

Det går ju inte att komma ifrån: Jag hade aldrig fått alla de här minnena för livet, alla oförglömliga upplevelser, träffat alla dessa olika människor om jag inte hade investerat mig själv och min tid i fotbollen.
Alla oändliga och långtråkiga, utdaterade men tyvärr nödvändiga, utbildningar i våra fotbollsförbund, alla träningar i hällregn, minusgrader och helvetisk värme. Alla tidiga morgnar och sena kvällar, alla framgångar och motgångar – det har varit värt varenda sekund.

Jag drivs ju av en snudd på manisk strävan att ständigt bli bättre, att hela tiden utvecklas och se vart det leder, vilka vägar jag kommer att få vandra.
Jag har släppt mina högt uppsatta personliga resultatmål. Det är oerhört mycket mer spännande att se vart färden leder och vilka upplevelser och erfarenheter som väntar runt nästa hörn.

Jag drivs av att se spelarna få uppleva den där glädjen de aldrig kommer glömma, den där glädjen de alltid kommer bära med sig, den där glädjen man bara kan uppleva när man gett sitt allt och kämpat tillsammans – det där som alltid kommer att förena dem.
Att få leda någon fram till den stunden, att få se och känna stoltheten när de lärt sig något nytt, det är ögonblick som är svåra att beskriva – den känslan hittar jag ingen annanstans i livet, den hittar jag endast på en fotbollsplan.

Eller känslan att få höra hur glad någon är över att det är just jag som står där, att jag gör skillnad. Jag känner mig nog aldrig så värdefull som då.
Visst blir man utifrån betraktad som lite galen. Även jag själv har funderat många gånger, i många situationer, på om man inte står vid vansinnets brant.
När man sitter där och skapar nya övningar ännu en gång, bara för att de ska passa just den grupp man nu har framför sig. Eller när man sitter där och läser allt om utbildningsmetoderna och träningsuppläggen i de olika nationernas akademier, bara för att lära sig ännu lite mer och få nya infallsvinklar och intryck.

Som av en händelse zappade jag över till slutet av en repris av ett avsnitt av SVT:s program Sommarpratarna där Simon Kyaga, svensk överläkare i psykiatri, sa något väldigt klokt. Det blev ett igenkännandets glädje och hans ord får avsluta den första och sista krönikan jag skriver om mig själv:

”Man behöver inte vara galen för att vara kreativ, tvärtom är det något väldigt sunt med att vara kreativ. Men däremot kan man fråga sig om förmågan att tänka bortom invanda mönster är något som är nära besläktat med det som uppfattas som galet.”

/Tränaren

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln