One of These Nights
”Hellre en enda dag som lejon än 50 år som ett får”. Så sa Benito Mussolini för att gjuta mod och inspirera sina föga motiverade soldater under andra världskriget. Att bara ställa ut skorna fungerar sällan i fotboll. Det blir inga poäng. Antar att samma förhållande gäller även i krig även om jämförelsen känns otäck.
Detta med tränare, eller inspiratörer som det egentligen handlar om är intressant och enligt mig väldigt avgörande för resultatet. Vilken ledarstil fungerar då bäst?
Omöjligt att svara enkelt på eftersom detta är ett komplext samspel människor emellan. Helt klart är att klubbar skulle vinna såväl ekonomiskt som sportsligt på att höja sin kompetens när det gäller att matcha tränare utifrån den förmåga, förutsättningar och struktur som finns i spelargruppen.
”Om jag hade haft bättre tränare så hade jag nått längre”! Det kan jag i och för säga men inget kunde vara mer felaktigt eftersom jag hade mer tur än de flesta. Som senior hade jag tre underbara tränare och en som borde ha varit på en annan nivå. Mötet med min första seniortränare såg ut så här:
Januari 1977. Det är vindstilla, nio minusgrader och jag är 18 år. En provisorisk lampa lyser torftigt upp den lutande parkeringsplatsen bredvid Vallen som vintertid förvandlas till träningsplan. Mopedspår från förra veckans töväder har bildat mönster i gruset mellan två bandyburar.
Klockan är strax före sjutton och på planen väntar tjugosex div III spelare med skiftande talang. Några är runt tjugofem, andra strax över tjugo. Resten yngre. Ett tiotal lufsar runt i grupp och småskrattar. Tre nickar en boll mellan varandra och två förstaårsjuniorer skjuter straffar mot krysset. Övriga tänjer, gör bålrullningar och pratar.
Ur mörkret vid den gamla kvarnen kommer en okänd men efterlängtad gestalt. Han är klädd i en gul och svart Adidasoverall som är den snyggaste jag någonsin sett. Det är nu bara en minut innan den vackra och osannolika resan börjar. En historisk vattendelare. Som en ny tideräkning för oss och de fotbollsintresserade i staden.
Han stannar mitt på planen. Vi samlas lite blygt i en halvcirkel runt honom och han säger: ”Jag heter Rolf Zetterlund. Ta varsin boll och häng på för nu kör vi”! Vi tittar på varandra. Vi ler, vi tänker unisont: Absolut! Nu kör vi!
På hösten mosar vi Degerfors i kvalet till tvåan. Tre år senare är vi allsvenska medaljörer!
Under 1974 spelade Eagles in studioalbumet One of These Nights. Det släpptes den 10/6 året efter och kvar i bandet var då fortfarande Don Felder samt Randy Meisner. Av nio odödliga spår är låten med albumets namn den som sticker ut mest i stilen. Meisners Fender bas öppnar låten tillsammans med Felders distade gitarrer. Just basspelet och gitarrerna som lagts i stämmor är låtens signum. Uppe på detta ska läggas den då tjugosjuårige Texaskillen Don Henleys sång, för övrigt en av de bästa i sin generation. Resultatet blir en låt som håller en mansålder.
Salve.
/Mästaren
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic curt einarsson bosse petersson rasmus boman thorbjörn friberg nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund viking peterson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin samuel abrahamsson lisa ek gunnar persson daniel souza poddrepris rune larsson ingela armbro björn bettner