Fotbollens cykler

Vi behöver inte backa mer än 30 år. Den engelska fotbollen var stenhård på leriga planer där sparka och spring inte hade något undantag. Men så utvecklades den. Den blev en industri och en show som bara snurrat snabbare och snabbare sedan dess. När vi är mitt uppe i den – när du inte längre får en världsspelare för några ynka hundra miljoner – så kan jag sakna det som var förr. När spelarna efter en tackling ställde sig upp och borstade av gräset från axlarna och fortsatte spela istället för att teatraliskt falla med armarna rätt upp i luften.
 
För nej, filmningar är inte en del av fotbollen hur jag än vrider och vänder på det. Hur mycket en spelare än gör för sitt lag för att vinna så är det ingenting som varken ska accepteras eller uppmuntras. Det handlar inte bara om de mest uppenbara filmningarna. Det handlar precis lika mycket om försvararna som trillar efter att ha fått en hand i ryggen. Det handlar precis mycket om de som söker situationer för att sedan ramla över ett utsträckt ben. Låt det smälla lite. Låt fotbollen vara fysisk. Då pratar jag inte om ”The crazy gang”-överfall utan om rättvisa dueller.
 
I dag har spelarna blivit så skickliga på att inte bara balansera på gränsen, utan också tänja och kliva över den. Domarna har därefter börjat döma utifrån den nivån. En regelrätt hård axel mot axel renderar alldeles för ofta i en frispark till den som faller först.
 
Kommer det att gå så pass långt att det helt enkelt vänder? Kommer någon inom världsfotbollen att bli pionjärer och kliva tillbaka till det spelsätt som alla under 2000-talet försökt att distansera sig ifrån? Likt att alla skulle ha sitt kortpassningsspel efter Spaniens framgångsrika tiki-taka-era. Att en ytterback hellre ska ha en bra inläggsfot än ett bra positionsspel. Eller att en mittback ska sköta uppspel istället för att nicka bort bollar och städa i straffområdet.
 
När alla lag ville ha den där mittbacken med bra fötter så minskade också övriga kvaliteter. Nu finns det inte längre bara en John Stones. Däremot så saknas det mittbackar på världsnivå med de ”klassiska” attributen. Och hur länge har det inte pratats om den moderna ytterbacken?
 
Och visst. Jag uppskattar ett vackert kortpassningsspel med snabba fötter och sylvassa instick. Precis som jag uppskattade glädjen i att se Ronaldinho snurra upp försvarare med världens största leende. Men det jag saknar är ett närkampsspel nästan på liv och död och där det går att kliva in i en tackling utan att någon av spelarna lägger sig ner. När allt det som är fint i dagens fotboll blir någonting som ingen längre vill ha med att göra. När barnen på skolgården vill vara Patrick Viera och Roy Keane istället för Dele Alli och Philippe Coutinho.
 
Det är ju den typen av fotboll som spelas i de lägre divisionerna och för mig känns det på något sätt lite mer äkta. Lite mer gräsrotsnivå. Lite närmare. Det kanske är precis så det behöver vara. Olika typer av spel på olika nivåer. Det kan lika gärna ses som en utopi och fotbollen kanske utvecklas mot någonting som ingen har en aning om – men jag är nyfiken på om det någonsin kommer att vända tillbaka. För allt annat i livet går i cykler.
 
/ Jimmy Åkesson