Höga insatser i tombolan

av mästaren - Bernt Ljung

Dalarna är ett stort men ändå tämligen glest befolkat län, i synnerhet de norra delarna. Trots den klena populationen så har länet genom åren producerat många goda idrottskvinnor och män. I de tyngre och mer statusfyllda lagsporterna så har Brage och Leksand för dalfolket i många år varit starka och populära och märken som likt Volvo och Saab borgat för kvalité. Till skillnad mot spelare så byter fansen inte lag så därför genomgår klubbarnas supportrar nu en idrottslig golgatavandring där korset får representera klubbarnas tidigare meriter som väger extra mycket just nu. Men vad är det som gör att de bägge klubbarna nu presterar långt under den nivå som tidigare varit norm? I Leksands fall är tabellplaceringen katastrofal beroende på en tsunami av usla resultat. Jag tror att en förklaring till klubbarnas debacle är deras dåliga förvaltning av det arv, det kunskapskapital som finns bara man tittar sig omkring där man står.

 

Etiketter: mästaren

Om jag tittar historiskt så är framgångsrika klubbar i regel gamla. Här finns givetvis undantag eftersom en del tidigare duktiga nu gått i graven, eller gnuggar på långt ner i seriesystemet. Jag tänker mig att förr så var en god ekonomi ingen given framgångsfaktor, tvärtom så saknade pengar nästan betydelse eftersom det som var utvecklande var gratis, det vill säga att träna. Med skickliga tränare som gnuggade ofta och på rätt saker lyckades man att utveckla och forma de lokala talanger som fanns att tillgå. Det gjordes även på mindre orter så en stor population var således inte alltid ett måste för en nationell framgång. Dessutom så fanns i varje framgångsrik förening en eller flera starka ledare vars drömmar och engagemang smittade alla i dess närhet. Deras driv och framförallt deras idealitet saknar motstycke idag även om det nu finns heltidsanställda och högavlönade dito i varje svensk elitklubb. Varje klubb skapade över tid också sin egen geografiska och lokala särprägel, helt enkelt sitt sätt att spela och uppträda. Särarter som över åren förädlades och skruvades till. Detta kallas själ och tradition, och det är det som tappats bort idag. Vill man vara framgångsrik så kan ju en bra början vara att fånga upp och ta till vara den nedärvda kunskap och erfarenhet som finns och sen föra det vidare till kommande generationer i klubben. Väljer man däremot att släppa fotfästet och inte se bakåt, så hamnar alltför många förr eller senare på den enda vägen som återstår, den som leder till tombolan märkt spelare och tränare. Där väntar en huggsexa med höga insatser och i stort sett bara nitlotter.

Men vad gör man då när resultaten uteblir, tränaren är usel och spelarna om möjligt ännu sämre och tidningar och fans ropar om kris? Kanske känns det fel att prata om tradition och långsiktighet när snabba resultat behövs för att överleva. Men jag tror att nyckeln är att våga sitta ner i båten och lita på gamla välgrundande sanningar, och framförallt allt, lägg mer tid efter säsongen på en analys som sen får harmonisera med de behov och krav som finns. Jobbar man långsiktigt och förädlar och utvecklar arvet så behövs inga nya dyra oprövade reservdelar under säsongen. Det är tyvärr i denna trista kontext jag numer finner länets storheter Brage och Leksand, framförallt LIF…

Tänk er att det dyker upp en ny spelare i svensk elitfotboll, en stjärna. Inget konstigt med det eftersom det dyker upp bra spelare hela tiden. Men denna spelare gör succé i allsvenskan och i landslaget. Hen är bäst i hela landet och ska således tilldelas guldbollen alternativt diamantbollen. Men hen får inget pris därför att hen är amatör. Vilket jäkla ramaskri det skulle bli för den tanken är för oss otänkbar. Men ska du belönas med en Guldbagge så ska du vara professionell skådespelare annars blir de professionella sura. De menar att amatörerna bara spelar sig själva, vilket kanske stämmer, men vad är det för ordning? För är du bäst, så är du bäst, oavsett om du är amatör eller proffs eller vem du gestaltar…

Att vid 43 ha diagnostiserats med multipel skleros hindrade inte den engelske låtskrivaren och sångaren Clifford T. Ward från att fortsätta skapa stor musik. ”Jackdaw” från Laugh it off som släpptes i februari -92 är en enastående ballad på ett lysande album. 

/Mästaren 

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln